Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Om Atlantis...

Hej! Jag satt här och plöjde igenom de senaste inläggen och fastnade för Christinas inlägg om Atlantis. För några år sedan var jag väldigt fascinerad av ämnet. Jag skrev t.o.m en kort novell som hette "När gudar gråter". I den var atlanterna ett framstående alvsläkte. Den var väl inte så där bra som jag ville minnas men slutet tyckte jag ändå var hyfsat. Det löd så här:

----
Hemlösa drev atlanterna omkring i havet när den rykande ön slukades av dyningarna. Men de egenskaper som en gång burit dem i forntida strömmar fanns inte längre. Utan en möjlighet att komma hem igen sjönk de i djupet och deras lungor fylldes sakta med vatten.
Det var då förvandlingen inträdde. Deras hud sprängdes isär för att lämna plats åt glänsande fjäll i regnbågens färger. Deras munnar formades om till stela fiskgap och de skeva gula ögonen blev blanka och livlösa. Ett primitivt havsfolk hade återfötts. De drag som gjort dem till alver var avskalade. Intellektet som höjt dem över alla andra varelser var förlorat och ersatt med en lågtstående överlevnadsinstinkt. Innan hade atlanterna varit den fullkomliga drömmens vackra skapelser. Men nu var det en brusten illusions monster som befolkade havet och inga fagra ord omsjöng dem längre. Sakta drev de omkring i strömmarna, begärligt lurpassande på fiskstim och maneter som kunde stilla deras rivande hunger.
Likväl, någonstans i deras dunkla medvetande, fanns en vag känsla av en främmande men ljuv klang. Som ett borttynande eko av någonting fagert som en gång hade tillhört dem. I vinterdvalan när isen låg tung kunde de också snudda vid okända företeelser som var så annorlunda mot det liv de annars förde. Dofter som var glömda steg då åter upp inom dem. De förvånades över att se en annan dimension framträda, skild från havet. Himlen var densamma ovan, som den de mötte när de av någon underlig anledning då och då drevs av inre krafter att söka sig upp mot månljuset och klyva vattenytan. Men havet...
De var inte längre en del av det. I stället för att föras kring i vattenvirvlarna, var rörelserna taktfasta mot en hård yta som liknade den plats där hav och land möttes. Och det undervattensskär de älskade att simma omkring såg plötsligt helt annorlunda ut. Där växte buskar och träd, där sprang djur omkring. Samma djur som ibland sökte sig ner till havet för att svalka sig gassande sommardagar. Själva var de högre än både älgtjur och vildhingst. Och fenorna var inte styva utan gracila med underliga utskott som trädens grenar. Men märkligast var ändå de röster de kunde frambringa. De strupar som ständigt var stumma, kunde då nämligen ljuda. Som fågelsång strömmade melodier ut och spred sig genom luften.
Det var en förbryllande dröm, men inte alls oangenäm.
Om fiskvarelserna hade vetat att de en gång inte behövt gömma sig i djupen utan kunnat springa fria över äng och skog, då skulle de kanske ha sörjt sin tysta tillvaro i det mörka havet. Men när våren väckte dem till liv ur vinterdvalan var drömmen glömd, ty fiskars minnen är svävande och rymmer endast sådant som krävs för att överleva en ny dag.


Namn: Zelda
E-post:
Tid: 13:10
Datum: 2001/10/31