Kapitel 7
Kolgin hade försökt sig på att komma i kontakt med Ralf ett flertal gånger, men det hade inte lyckats så bra då de ilskna bönderna envist jagade bort honom. De hade faktiskt varit nära att fånga honom en gång, men som genom ett under hade han lyckats fly. Eftersom Ralfs hus var till hälften förstört efter demonattacken hade ett gäng bönder burit in den fortfarande medvetslöse Ralf till ett rum på byns värdshus. Det var egentligen en rätt konstig sak. Oavsett hur liten by man råkade se så fanns det alltid ett värdshus där, även om det sällan kom några kunder till sådana här avkrokar. Antagligen så var de till för syns skull om de nu fanns någon ?där uppe? som bestämde hur allt skulle se ut. Ärligt talat så var detta just den enda anledningen. Detta plus det faktum att värdshus alltid brinner så bra när äventyrare tvingas fly. Men detta kunde ju inte Kolgin veta. Vad han däremot visste var att pojken befann sig på värdshusets andra våning. Han hade även varit nära att komma åt honom.
När värdshusvärden bytte skift med en yngre man passade Kolgin på att gå in och boka ett rum över natten. Ägaren visste vem Kolgin var och skulle genast kört ut honom, eller något värre, men den här yngre personen hade han aldrig träffat på. Tyvärr hade värden haft en pratstund med honom tidigare och Kolgin blev således skickad till ett speciellt rum där inte mindre än fyra griniga bönder väntade på honom. Vilket Kolgin inte heller haft någon aning om. Sedan hade ytterligare ett par bönder väntat på honom på väg mot trappan för att skära av hans flyktväg. Om det inte hade varit för en full vattentunna på en läglig plats hade äventyret fått ett otrevligt slut då Kolgin tagit det sista alternativet och slängt sig ut genom fönstret.
Ralfs rum låg som sagt på övervåningen.
Nu var hans största problem kylan som drog in just denna kväll då han för en gångs skull stod ute i ödemarken, iklädd genomdränkta kläder. Det var då det hade börjat snöa. Årets första snö, ovanligt tidig i år dessutom.
Det enda som egentligen fattades var att ännu fler demoner skulle komma till byn, men det var Kolgin säker på att de inte skulle göra. Han visste helt enkelt sådana saker. Istället för att oroa sig för demoner hade han bestämt sig för att söka skydd i Ralfs bostad. Inte för att det var mycket till bostad enligt definition ?hemtrevlig, varm plats med dörrar som inte är inslagna?, men det fick duga. Tidigt i gryningen skulle han söka upp pojken och se till att komma iväg, om de var här nästa natt skulle demonerna veta var de skulle leta och det vore allt annat än trevligt. Men nu var det dags att sova.