Kolgin begav sig raka vägen mot värdshuset efter intermezzot vi bäcken. För en lite stund dröjde sig hans tankar kvar vid den kniviga kvinnan, men han slog rationellt bort de tankarna för att ägna dem åt viktigare saker. Nämligen befriandet av Ralf.
Om någon sett honom, då han vandrade fram över åkrarna, hade personen i fråga kanske förvånats över hur snabbt och smidigt han tog sig fram. Han rörde sig inte så som man förväntat sig att en äldre man med käpp skulle ha gjort.
Kolgin var så djupt försjunken i sina tankar att han helt glömt bort att upprätthålla skenet av att vara en man, som passerat sina bästa dagar.
"En brand", tänkte han, "skulle helt säker få bönderna att tänka på något annat än en bybo som betett sig lite suspekt."
Sålunda befann han sig i hölidret brevid stallet just när det började skymma.
Ralf befann sig i samma ögonblick i en korseld av frågor i rummet dit han blivit förd.
"Vad var det där för varelse?"
"Vem var mannen i ditt sällskap?"
"Vad ligger bakom allt det här?"
Ralf fann det omöjligt att svara på deras frågor. Helt enkelt av den anledningen att han inte visste svaret. Alltså lät han bli att svara. Vilket hans förhörsledare givetvis tolkade som att han inte ville svara. Varpå de ställde i stort sett samma frågor om och omigen.
Plötsligt avbröts frågorna av tjut och rop nedifrån gårdsplanen.
"DET BRINNER!"
Männen som riktat all sin uppmärksamhet mot Ralf för bara ett ögonblick sedan sprang fram mot fönstret och när de såg eldslågorna som slog upp mot taket på hölidret rusade de mot dörren och glömde helt bort att låsa dörren bakom sig.
Ralf insåg snabbt att det var nu eller aldrig om han ville komma härifrån. Snabbt reste han sig upp och tittade försiktigt ut i korridoren utanför. Ingen där. Alla på värdshuset var förmodligen involverade i brandsläckningen. Han skyndade snabbt mot trappan. När han kom ned insåg han att det kanske inte vore så klyftigt att rusa ut genom huvudingången. Snabbt smög han vidare mot värdshusets bakre regioner. Hans steg förde honom mot det stora köket. Han öppnade försiktigt dörren dit och fann till sin lättnad att även kökspersonalen rusat ut för att vara behjälpliga vid släckningsarbetet.
Ett kök har givetvis en köksingång och så hade även detta. Ralf öppnade dörren och sprang från det upplysta, väldoftande köket rakt ut i det väntande mörkret.
När han kommit ut, sprang han några hundra meter av bara farten, innan tankarna hann ifatt honom och han började fundera om det inte funnits någon anledning till att det börjat brinna så lägligt.
Han stannade och funderade. Kanske var det Kolgin? Troligtvis var det Kolgin.
Ville han träffa Kolgin? Han var inte säker. Vem var han egentligen och var inte allt det som hänt egentligen hans fel?
Fast, hade han egentligen någonstans att återvända? Byborna hade sett vad de hade sett och det fanns inte längre någon väg som ledde hem. Bara en som ledde bort...