Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Vilken bok ser ni mest fram emot?

Jag kan förresten ge dig
en liten försmak på inledningen av kapitel 1... resten har jag inte hunnit att redigera.

Kapitel 1: Ödsliga tider

Himmelen hade börjat svartna och stora, dunkla moln bredde ut sig över fältet och gjorde det omöjligt för solens strålar att bryta igenom. Bortom fjärran hördes dova åskmuller och en ljusblixt lyste upp den mörka himmelen. Regnet hade börjat nå honom där han stod på krönet av kullen och spejade ner mot fältet. Det var en blodig strid där båda sidorna hade lidit stora förluster, men dessvärre så hade hans sida lidit det största nederlaget. Fiendens här hade helt enkelt varit för stor, de hade inte väntat sig sådant starkt motstånd när de gav sig iväg för nästan en vecka sedan för att möta fiende hären vid gränsen. Nedanför hördes klangen av stål som möttes och skriken från männen som kämpade tappert för sitt land och sin frihet? eller det var vad han ville tro men han visste att de i själva verket kämpade för sina liv, de kämpade för överlevnad. De allra yngsta och minst erfarna soldaterna började tappa kämpar andan och var på väg att ge upp, ty de visste att det här var hopplöst och orkade inte skjuta upp sin död längre. Men när de såg honom på krönet beslöt de sig för att fortsätta. Han var en stor man som många såg upp till, det var han som drev dem framåt och gav dem styrkan att fortsätta. Han ville själv ge upp men var tvungen att hålla modet uppe för deras skull, om han visade sig svag så skulle soldaterna också tappa modet. Faktumet att han var oädling och mycket ung hindrade inte hans ambitioner. Han var mycket omtyckt och respekterad bland soldaterna och den som ägde soldaternas gunst ägde också en viss makt. Det var den makten som hade hjälpt honom att stiga i graderna och det var den makten som hade gett honom kungens gunst. Detta gjorde honom inte omtyckt bland adelsmännen, de visste att han hade större inflytande på kungen än dem och detta gjorde honom till en allvarlig fiende. Han hade kämpat länge för att ge Soman den berömmelse och makt som landet förtjänade, men skulle all den mödan han hade lagt ner vara för intet, skulle han dö idag? Och skulle Somans stolthet dö med honom? Han ryckte till av ett högt åskdån och vaknade upp ifrån sina slumriga tankar. Duggregnet hade övergått till spöregn och gjorde marken sumpig och lerigt. Fältet hade förvandlats från en stor blommande äng till ett lerigt och blodigt slagfält. Det var synd, tyckte han, att förstöra ett sådant fint område bara för ett litet, betydelselöst krig? nej, det var knappast betydelselöst, det visste han. Och han kunde inte heller kalla det för ett litet krig, det hade varat i nästan tre år nu. Tre år av korta sammandrabbningar vid gränserna, tre år med fruktan och lida, tre år av svält och död.
Detta var förhoppningsvis den dagen som slaget skulle avgöras, även om det inte skulle sluta som han hade tänkt sig så skulle han kanske få resa hem till sin kvinna, om han nu överlevde det vill säga. Hans blivande fru, det var det enda som höll honom i liv, kärleken till henne.
?General Alandor?? sade en andfådd soldat som hade kommit ridande uppför kullen. ?jag har fått order om att föra er i säkerhet, fiendens linjer bryter sig igenom vårat försvar och männen flyr.?
Alandor såg upp på soldaten framför honom, det var en mycket duglig, ung kapten som liksom han hade börjat långt ner och sedan klättrat upp i graderna. Han ignorerade mannen och blickade återigen ut mot slagfältet, hans blick var tom och kall och uttryckte inte några känslor. Han blinkade inte ens när en av hans mest dugliga officerare fick huvudet inslaget av en bredsida på en yxa.
?Åh, Lana?, suckade han högt.
?General??
Han hade faktiskt Lana att tänka på. Skulle hon klara sig själv på egen hand? Tänk om hon var havande? Den natten innan han åkte så? det hade varit den bästa natten i hans liv och det hade smärtat honom så ofantligt att lämna henne. Han ville inte riskera att förlora henne, hon betydde allt för honom. Men det var precis det männen där nere gjorde, de offrade sina liv för sitt land och sina älskade och familjer. Tårar började rinna sakta nedför hans kinder, men det syntes inte tack vare regnet som forsade ned från de mörka molnen. Han sporrade sin häst och gav upp ett högt stridsrop som var blandat med kärlek och hat. Kärlek för Lana och sitt land och hat för fienden som skulle skilja honom från dem båda.


Namn: Alandor
E-post:
Tid: 19:34
Datum: 2001/11/06