Vad jag anser om Harry Potter: De glimtar jag sett av HP-filmen får mig att tro att den är mycket sevärd för inte minst fantasyfans. Den verkar återge HP-världen förvånansvärt skickligt. Jag ska definitivt se den -- när köerna har tunnat ut.
Jag har läst de tre första HP-böckerna och tycker att de är riktigt underhållande. Trean kändes emellertid lite seg. Jag tycker dock att storyn är uppbyggd av många välkända element i barnboksvärlden och därför föga självständig. HP är böcker för barn, men de kan läsas av vuxna med behållning. Däremot är de inte lämpliga för tonåringar. En sak som dock skiljer Rowlings verk från andra jämförbara är att HP och hans kamrater långsamt mognar, blir äldre alltefter som åren går på magiskolan. Del fyra, som jag inte har läst, är också betydligt mörkare och ruggigare än föregångarna. Bra gjort och tänkt. Men vad jag inte fattar med HP är den enorma succé han gjort. Så bra är inte HP.
Tolkien: Hans svenska översättare är Britt G Hallqvist, Åke Ohlmarks och Roland Adlerberth (Silmarillion). Ohlmarks översättningar av Härskarringen fick mycket beröm när den först utkom på svenska runt 1960. Visst finns det brister, men inte så allvarliga att de förstör läsningen. Ohlmarks har en väldig ordglädje och kan vara mycket självsvåldig ibland. Det är sant att Tolkien var missnöjd med honom, men det berodde nog inte bara på översättningen.
Britt G Hallqvist är en av Sveriges finaste översättare. Att hon översatte orcher med vättar må vara henne förlåtet. Jag tror inte "Ringen" fanns då och vissa senare etablerade fraser var okända.
Roland Adlerberth var en fin översättare och en förnämlig kännare av SF och fantasy. För min räkning översatte han bland annat Donaldsons Thomas Covenant-krönikor delarna två och tre. En underbart trevlig människa som dog alldeles för tidigt.
Nibelung:_Din uppgift om Ohlmarks hembesök innehåller inte en enda rätt stavelse. Jag vet, för jag var med. Inte vid hembesöket men i det tumult O orsakade. Korta fakta: Ett par tolkienister från Uppsala Tolkiensällskap som kände O var hembjudna till honom och hans fru en kväll. Det var vinter och snöigt och svart och de hittade inte i förorten. Resultatet blev att de kom flera timmar för sent. O var sur men släppte in dem. Nån mat blev det visst inte, om jag inte minns fel, men Ohlmarks fru bjöd på en flaska vin. Tolkienisterna avlägsnade sig så småningom. Fru O somnade pga vinet i sängen framåt morgonkvisten med tänd cigarett och madrassen började pyra. Dr O blev medveten om vad som höll på att hända och slängde ut madrassen i snön genom fönstret och hoppade själv efter. Snön låg emellertid djup och O var kort och tjock och försvann ned till midjan och kom inte loss. Nå, brandkåren tillkallades och redde upp situationen.
Efter detta hatade O Uppsala Tolkiensällskap och tolkiensällskap över huvud taget, vilka han gjorde ansvariga för händelsernas dramatiska utveckling. Framåt sommaren ringde han mig av någon anledning (jag jobbade på förlag redan då) och relaterade händelserna med stor dramatik samt svor att hämnas på tolkienisterna och att utplåna deras sällskap. Jag tog det lugnt och trodde att han överdrev, men upprepade för säkerhets skull samtalet för lämpliga personer. Någon tid senare fick jag ett samtal tidigt en söndagmorgon: "Har du sett Svenskan?" Det hade jag inte eftersom jag inte prenumererade på någon tidning just då. Det jag fick höra fick mig att kasta på mig kläderna och skynda till kiosken. Stora rubriker: Tolkiensällskapen körde med svart magi och antisemitism och jag vet inte vad allt. Nå, jag kommer inte ihåg i detalj vad just Svenskan skrev, men drevet var igång. Det var väl också i den vevan hans bok "Tolkien och den svarta magin" kom ut. Det var nyhetstorka och tidningarna slickade i sig allt som O matade dem med. Jag frågade en tidning (Svenskan?) varför de över huvud taget publicerade sådan uppenbar smörja. "Finns inget annat att skriva om just nu." Sedan dess tror jag inte på tidningar som sanningsvittnen. De skriver vad som helst som ger rubriker. Jag var till och med uppkallad till ett morgonprogram i P1 för att debattera med O. Nå, det hela blåste över. Beskyllningarna kunde lätt avvisas. Men rubrikerna brände sig fast i mångas medvetande och kletade ned tolkiensällskapens rykte lång tid framåt. Och Nibelungs inlägg visar att all klet inte är borta än. Vad gäller boken, så skrev en recensent att den inte borde vara föremål för en recension utan för ett åtal.
Men Ohlmarks var en gammal man när detta skedde och bitter, eftersom ingen längre tog honom på allvar som författare och vetenskapsman. Han var dock en lärd herre med många som jag tycker goda insatser på det humanistiska fältet. Frid över honom.