Här kommer en uppflyttning av berättelsen, denna gång med det senaste som hänt då det inte hänt så mycket än. I fortsättningen får ni en "detta har hänt" istället. Jag har dessutom ändrat en mycket liten del av Beths kapitel 10 (fick även hennes godtycke), så att det hela hänger ihop.
Kapitel 4 (Kire Dvärgstjärna)
Även fast Kolgin gång på gång uppmanade Ralf att fly så var det något som höll den unge pojken fast. Ralf, vars panna nu var fylld med svett, stod paralyserad av skräck i stugans bortersta hörn. Demonen fyllde den lilla stugan med sin vämjeliga stank och värmen som dess kropp utstrålade gjorde att luften omkring den kändes som om den stod i brand.
- Pojk, vad är det för fel på dig? skrek Kolgin desperat. Om du inte gör något så är vi båda förlorade! För guds skull, gör något!!!
Orden slog mot Ralf likt vågor mot en klipphäll och slet honom upp ur den trans han befann sig i. En glöd tände sig i Ralfs ögon och hans ögon brann av en hämnd så uråldrig som universum själv. Sekunderna senare dök ett litet leende upp på Kolgins läppar. Tyst som vinden viskade han:
- Tiden är inne, kraften har än en gång vaknat...
Demonen, som nu befann sig endast ett par fot från Ralf, blev lika skrämd av glöden i pojkens ögon som Kolgin blev förtjust. Han avbröt tvärt sin attack och försökte fly mot dörren. Trots sin enorma storlek var han anmärkningsvärt snabb, dock inte tillräckligt. Likt ett trängt djur, vars enda chans till överlevnad är attack, störtade Ralf efter demonen, grepp tag om dess nacke och vred om demonens vårtiga nacke lika enkelt och instinktivt som om han gjort det ett flertal gånger tidigare.
Monstret föll dött till golvet och sekunderna senare gjorde även Ralf det. Kolgin, som förfarade att båda var döda, rusade fram till Ralf och försökte skaka liv i den unga pojkens kropp...
To be continued...
Kapitel 5 (Ugglan)
"Vakna, pojk!" väste den gamle, men Ralf låg fortfarande orörlig på golvet. Försiktigt kände han efter en puls och han fann den också.
"Vakna" upprepade Kolgin och skakade Ralfs kropp försiktigt.
"Där är han!" ropade någon plötsligt bakom honom "det var han som kom hit med dem!"
Kolgin vände sig om medan han fortfarande satt på huk.
Ett gäng arga bybor stod och viftade med diverse agrikulturella föremål samtidigt som de blängde surt på honom. I spetsen stod gamle Krober och pekade.
"På honom!" skrek någon plötsligt och Kolgin kom snabbt på fötter.
"Vänta!" beordrade han med myndig stämma. Det hade ingen som helst effekt på den argsinta gruppen bönder.
Förskräckt kastade Kolgin sig ut genom ett närbeläget fönster samtidigt som han muttrade något om ouppfostrade bondtölpar. Sedan sprang han försiktigt iväg och gömde sig bakom några träd en bit bort. Ingen följde efter honom. Demonen hade tydligen kommit ensam, annars hade varken bönderna eller han själv levt vid det här laget. Antagligen skulle inte ens pojken ha överlevt, och det skulle ha varit en stor förlust...
To be continued...
Kapitel 6 (Svansi)
Den nervösa tystnaden i Rådssalen var så påtaglig att man nästan kunnat gå på den och det ända som hördes i det stora, mörka rummet var några nervösa harklingar ifrån en av de Yngsta.
Plötsligt så smälldes dörren upp och Lord Uggla trädde in och tog sin plats vid det stora bordet. Hans så ofta flinande ansikte var nu gravallvarligt, något som var MYCKET ovanligt hos denne man.
Han harklade sig, ett ljud som ekade i den stora salen, och han frågade sedan:
- Vilka saknas?
Lady Beth blev den som med klar stämma svarade på hans fråga:
- Bara Lord Nibelung och Skattkammarmäster Lord Svansi.
Att Lord Svansi kom försent var ingen ovanlighet, ty denna mycket vimmsiga medlem av Phorumet hade alltid skumma saker för sig, men att den pepsiberoende Nibelung saknades var oroande...
Men innan någon annan hunnit säga något så smälldes den väldiga ekporten upp och två gestalter klädda i kåpor anlände bärandes på en kista.
-HELT OTÄNKBART LORD NIBELUNG, ekade den ene mannens röst.
- DU KOMMER INTE UNDAN MED DETTA LORD SVANSI, svarade den andre.
De båda männen var tydligen mitt inne i en hetsig disskusion, och med ett brak så släppte båda taget om kista(förmodligen i syfte att den skulle landa på den andre mannens fötter), och Lord Svansi(som var klädd i svart kåpa med guldbroderier)öppnade sin stora trut:
- DET BLIR FÖR DYRT!!!
- MEN VI UPPFANN JU PENGARNA! svarade Lord Nibelung.
- MEN VI HAR GÅTT LÖFTE PÅ ATT ALDRIG TILLVERKA PENGAR, DET SKULLE RUBBA VÄRLDSBALANSEN, PLUS ATT DET HÖRS EN MASSA.
Då ställde sig Lord Uggla upp och vrålade:
- TYSTNAD!!!!
Och tystnad kom också.
- Skattkammarmäster Lord Svansi och äldste Nibelung, inta era platser, sade han sedan lugnt.
När de båda männen satt sig så lät Lord Uggla sin röst än en gång höras, den här gången i en fråga:
- Vadan detta hetsiga bråk mina bröder, ty vi äro bröder i en stor familj och bröder skall icke hysa ilska gentemot varandra.
Det blev Nibelung som svarade, den här gången lugnt och sansat:
- I morse så spydde jag rakt ut i min gröt, för den dryck som befann sig i min bägare var icke Pepsi, utan ICA:s Cola Orginal...
- Det hade ekonomiska skäl, avbröt Lord Svansi.
-...så jag sökte därför upp skattkammarmästern nere i skattkammaren och startade en disskusion med honom angående detta.
Tystnade var djup.
Sedan bröts den utav Lady Pejgan som sade:
- Men var det inte igår morse som du spydde i gröten???
- Joooooo,svarade Nibelung rodnande.
- Du menar alltså att du och skattkammarmäster bråkat i över 40 timmar? frågade Lady Pejgan klentroget.
- Jooooo, kom svaret även denna gång.
- Aaahaaa, sade Lady Pejgan och överlämnade sedan ordet till Lord Uggla som frågade:
- Lord Svansi, varför hade vi ingen Pepsi??
- Jo, alla UT-bolag till Jorden har gått i konkurs förutom UT-SNABBT, och deras enda portal ligger ända borta vid Piao Myll. Det blir helt enkelt för dyra transportkostnader, svarade Svansi.
Med en djup suck så sade sedan Lord Uggla:
-Detta ärende är uppskjutet tills vidare. Lord Svansi visa mig vad De Förgravade har sänt ner till "Det Slutna Rummet".
Lord Svansi reste sig långsamt och led sakta fram till den stora kistan vid salens port. När han kommit fram så tog han ut en liten nyckel av sällsynt intelligent plommonträ och stack in den i nyckelhålet och vred om.
Med en stolt min så lyfte han upp en tjock, läderinnbunden bok.
Och på bokens omslag så stod orden To Be Continued II skrivna i guldbokstäver...
Kapitel 7 (Ugglan)
Kolgin hade försökt sig på att komma i kontakt med Ralf ett flertal gånger, men det hade inte lyckats så bra då de ilskna bönderna envist jagade bort honom. De hade faktiskt varit nära att fånga honom en gång, men som genom ett under hade han lyckats fly. Eftersom Ralfs hus var till hälften förstört efter demonattacken hade ett gäng bönder burit in den fortfarande medvetslöse Ralf till ett rum på byns värdshus. Det var egentligen en rätt konstig sak. Oavsett hur liten by man råkade se så fanns det alltid ett värdshus där, även om det sällan kom några kunder till sådana här avkrokar. Antagligen så var de till för syns skull om de nu fanns någon ?där uppe? som bestämde hur allt skulle se ut. Ärligt talat så var detta just den enda anledningen. Detta plus det faktum att värdshus alltid brinner så bra när äventyrare tvingas fly. Men detta kunde ju inte Kolgin veta. Vad han däremot visste var att pojken befann sig på värdshusets andra våning. Han hade även varit nära att komma åt honom.
När värdshusvärden bytte skift med en yngre man passade Kolgin på att gå in och boka ett rum över natten. Ägaren visste vem Kolgin var och skulle genast kört ut honom, eller något värre, men den här yngre personen hade han aldrig träffat på. Tyvärr hade värden haft en pratstund med honom tidigare och Kolgin blev således skickad till ett speciellt rum där inte mindre än fyra griniga bönder väntade på honom. Vilket Kolgin inte heller haft någon aning om. Sedan hade ytterligare ett par bönder väntat på honom på väg mot trappan för att skära av hans flyktväg. Om det inte hade varit för en full vattentunna på en läglig plats hade äventyret fått ett otrevligt slut då Kolgin tagit det sista alternativet och slängt sig ut genom fönstret.
Ralfs rum låg som sagt på övervåningen.
Nu var hans största problem kylan som drog in just denna kväll då han för en gångs skull stod ute i ödemarken, iklädd genomdränkta kläder. Det var då det hade börjat snöa. Årets första snö, ovanligt tidig i år dessutom.
Det enda som egentligen fattades var att ännu fler demoner skulle komma till byn, men det var Kolgin säker på att de inte skulle göra. Han visste helt enkelt sådana saker. Istället för att oroa sig för demoner hade han bestämt sig för att söka skydd i Ralfs bostad. Inte för att det var mycket till bostad enligt definition ?hemtrevlig, varm plats med dörrar som inte är inslagna?, men det fick duga. Tidigt i gryningen skulle han söka upp pojken och se till att komma iväg, om de var här nästa natt skulle demonerna veta var de skulle leta och det vore allt annat än trevligt. Men nu var det dags att sova.
Kapitel 8 (Kire Dvärgstjärna)
Natten för Kolgin blev orolig. Eftersom ytterdörren var slagen i spillror drog kalla vindar genom stugan och att ens försöka göra en brasa var otänkbart då det kunde locka till sig nyfikna bybor. Den bitande kylan bidrog även med att så gott som alla Kolgin leder värkte och såren han ådrog sig efter sin flykt från värdshuset hade börjat vara. Efter flera månader på vägen var det även väldigt ovant att spendera natten i en säng vars madrass inte bestod av halm eller granris.
För Ralf var sömn också en bristvara denna natt. Bybornas hårda omhändertagning hade gett honom ett flertal skrubbsår - fyllda med grus - och tillsammans med den oro som sakta växte inom honom låg han och skruvade på sig hela natten.
När morgonsolen äntligen jagade undan nattens kyla och fyllde den lilla stugan med ljus och värme (om även det var ytterst lite av det) bestämde sig Kolgin för att det var dags att göra något åt situationen som uppstått. Såren, som det nu hade bildats en geggig skorpa på, såg inte alltför väl ut och det räckte med en blick på dem så förstod han att om han vill undvika ärrbildning måste de rengöras. Så han började dagen med att gå till bäcken som låg ett par fjärdingsväg från Ralfs stuga. Även om det var en ansenlig promenad för en gammal man i kallt väder och modd så insåg Kolgin att han inte kunde gå in till byn och använda deras badhus, det skapa för stor tumult. Väl framme tog han av sig sin tunika och hosor och blötte ner ena ärmen i den porlande bäcken. Det klara vattnet var isande kallt men det var bara att bita ihop för Kolgins del. Efter en halvtimmas baddande och omläggning av sår var han äntligen klar, det var dags att befria pojkvaskern!
Kapitel 9 (Beth)
Just som han reste sig för att gå såg han att han inte varit ensam vid bäcken. Några hundra meter bort såg han en kvinna vada ner i vattnet. Nyfiket smög han sig närmare.
Han gömde sig bakom ett par buskar och tittade sedan försiktigt fram mellan ett par grenar. Kvinnan var ung. Säkert inte äldre än tjugo år och hon simmade behagfullt omkring, det kalla vattnet till trots.
När hon reste sig för att vada upp såg Kolgin hur vacker hon var. Han rodnade nästan över sina snuskiga tankar men förmådde inte vända bort blicken, när hon tog sina kläder och försvann in bland träden.
Han satt kvar i sin obekväma position bakom buskarna en lång stund för att vara säker på att hon försvunnit.
Just som han skulle resa sig kände han något hårt och kallt mot sin strupe.
"Vänd dig om, så jag kan se dig gubbe", sa en mjuk men samtidigt isande kall röst i hans öra.
Kolgin vände sig mycket långsamt och försiktigt om. Framför honom stod kvinnan han tjuvkikat på. Hon hade en lång kniv riktad mot hans strupe.
"Såja, ta det lugnt" sa han försktigt. "Jag ville dig inget illa"
Kvinnan spottade på marken framför hans fötter.
"Jag vet nog vad du tänkte. Ni är likadana allihop"
"Vi? Jag är ensam här" försökte Kolgin.
"Spela inte dum. Ni karlar, menade jag." Hon spottade igen för att ge eftertryck åt sina ord. "Vad gör du här förresten?"
Kolgin visade på sina sår och försökte förklara att han bara blivit nyfiken när han sett någon som frivilligt badat i det iskalla vattnet.
Kvinnan tittade misstänksamt på honom men drog långsamt tillbaka handen med kniven.
"Försök inget" sa hon, hennes röst var fortfarande misstänksam. "Jag vet hur man använder den här." Hon viftade vårdslöst med kniven framför ansiktet på Kolgin och när han såg hennes blick betvivlade han det inte.
"Kanske bäst jag går nu." sa Kolgin.
"Kanske det", sa kvinnan och backade undan för att släppa förbi honom. Han kände hennes bickar bränna i ryggen, men vände sig inte om.
Kapitel 10 (Beth)
Kolgin begav sig raka vägen mot värdshuset efter intermezzot vi bäcken. För en lite stund dröjde sig hans tankar kvar vid den kniviga kvinnan, men han slog rationellt bort de tankarna för att ägna dem åt viktigare saker. Nämligen befriandet av Ralf.
Om någon sett honom, då han vandrade fram över åkrarna, hade personen i fråga kanske förvånats över hur snabbt och smidigt han tog sig fram. Han rörde sig inte så som man förväntat sig att en äldre man med käpp skulle ha gjort.
Kolgin var så djupt försjunken i sina tankar att han helt glömt bort att upprätthålla skenet av att vara en man, som passerat sina bästa dagar.
När han kom fram insåg han dock att han haft fel. Bönderna var tydligen vakna allihop och de verkade dessutom ha blivit fler där inne. Försiktigt lade han sig ned i det frostiga gräset för att inte bli sedd medan han iaktog vad som hände. Och så började han lägga upp en plan.
"En brand", tänkte han, "skulle helt säker få bönderna att tänka på något annat än en bybo som betett sig lite suspekt."
Sålunda befann han sig i hölidret brevid stallet just när det började skymma.
Ralf befann sig i samma ögonblick i en korseld av frågor i rummet dit han blivit förd.
"Vad var det där för varelse?"
"Vem var mannen i ditt sällskap?"
"Vad ligger bakom allt det här?"
Ralf fann det omöjligt att svara på deras frågor. Helt enkelt av den anledningen att han inte visste svaret. Alltså lät han bli att svara. Vilket hans förhörsledare givetvis tolkade som att han inte ville svara. Varpå de ställde i stort sett samma frågor om och omigen.
Plötsligt avbröts frågorna av tjut och rop nedifrån gårdsplanen.
"DET BRINNER!"
Männen som riktat all sin uppmärksamhet mot Ralf för bara ett ögonblick sedan sprang fram mot fönstret och när de såg eldslågorna som slog upp mot taket på hölidret rusade de mot dörren och glömde helt bort att låsa dörren bakom sig.
Ralf insåg snabbt att det var nu eller aldrig om han ville komma härifrån. Snabbt reste han sig upp och tittade försiktigt ut i korridoren utanför. Ingen där. Alla på värdshuset var förmodligen involverade i brandsläckningen. Han skyndade snabbt mot trappan. När han kom ned insåg han att det kanske inte vore så klyftigt att rusa ut genom huvudingången. Snabbt smög han vidare mot värdshusets bakre regioner. Hans steg förde honom mot det stora köket. Han öppnade försiktigt dörren dit och fann till sin lättnad att även kökspersonalen rusat ut för att vara behjälpliga vid släckningsarbetet.
Ett kök har givetvis en köksingång och så hade även detta. Ralf öppnade dörren och sprang från det upplysta, väldoftande köket rakt ut i det väntande mörkret.
När han kommit ut, sprang han några hundra meter av bara farten, innan tankarna hann ifatt honom och han började fundera om det inte funnits någon anledning till att det börjat brinna så lägligt.
Han stannade och funderade. Kanske var det Kolgin? Troligtvis var det Kolgin.
Ville han träffa Kolgin? Han var inte säker. Vem var han egentligen och var inte allt det som hänt egentligen hans fel?
Fast, hade han egentligen någonstans att återvända? Byborna hade sett vad de hade sett och det fanns inte längre någon väg som ledde hem. Bara en som ledde bort...