Jag tror att jag fortsätter med berättelsen här, by the way.
Ralf red för allt vad tygeln höll, med kallsvetten rinnande som ett isande strak längs ryggraden.
Han kunde höra brakandet och rasslandet fran varelsen när den kastade sig fram genom undervegetationen snett bakat till höger om stigen de red pa.
"Kolgin, är du kvar?!" Ralf var tvungen att vrala för att överrösta ljudet fran hästarnas hovar.
"Rid pa pojk!" Skrek Kolgin till svar, "sakta inte in, vänd dig inte om."
Ralfs häst frustade i protest när han manade pa den ytterligare.
Kolgin spanade ut i mörkret. Mot knakandet som monstret gav ifran sig rakt till höger om honom. Den sprang jämsides med hästen han nu försökte sporra att springa fortare.
Det var nästan kompakt mörker inne bland träden. Men Kolgin tyckte att han kunde urskilja ett avlangt huvud, nagonting spetsigt och nagot som glimmade.
En Zathyr! En monstruös skogsbest, nu kunde det inte bli värre!
"Ralf!" Hojtade han, "Du maste fortsätta söderut, mot havskusten. I havsklippstaden fins en man som heter Wilgot. Hitta honom!"
Hur ska jag göra för att rädda....
Den gammlas tankar avbröts när varelsen hoppade ut ur skogen, slog honom ur sadeln och drog med honom in bland träden pa andra sidan.
Ralf var sa genomfrusen av skräck att han knappt märkte hur skogen sakta glesnade och att ljuden fran varelsen hade tystnat. Det enda som hördes var ljuden fran hästarna.
Med ens tog skogen slut, övergick i slättlandskap under en bländande halvmane.
Hästen fortsatte en bit innan Ralf fick stop pa den.
Han vände för att dela sin lättnad med kolgin.
En herrelös häst kom springande ut ur skogen. Kolgin satt inte kvar...
Oro och förtvivlan tog genast tag i i pojken.
"Kolgiiiiiiiiin!!!" Skrek Ralf för full hals.
Namnet ekade tillbaka fran skogen.