---inkompetenta tablåläggare! Om det där är Hitler, då är jag... Nibelung. Bara för det så skrev jag såhär istället:---
Natten låg stilla och tom, vilket ledde till att Ralf kände ungefär på samma sätt. Men det var innan han fick syn på varelsen som kom ut ur skogen. Den kom långsamt fram mot honom och den tycktes halta en aning, men det rådde inga tvivel om att det var Zatyren som nu hade siktat in sig på honom. Plötsligt vred den på huvudet för att se in i skogen där bakom samtidigt som den gav upp ett fruktansvärt skri som fick Ralfs häst att stegra sig. Genast prasslade det till i buskaget vartåt Zatyren gett upp sitt skri och någonting började komma ut. Tack vare hästens eget initiativ försvann Ralf tillsammans med sina fyrbenta vänner söderut genom natten innan Ralf fått någon bra bild av den andre Zatyren. Inte för att han ville ha det. Han var tvärtom ganska glad att slippa se fler av dem. Han var för den delen glad att vara på väg från dem. Men Kolgin? Stackars Kolgin.
Staven slog obarmhärtigt ned mot Zatyren utan någon som helst hänsyn. Försiktigt steg den gamle undan och lät monstret dö av sina plågor medan han själv satte sig ned för att se om sina sår. Att de dumma Zatyrerna aldrig lärde sig att inte döma sitt byte efter utseendet. Och nu hade han dessutom blivit av med sin häst. Perfekt! Kolgin lade sig ned och såg upp mot de glittrande stjärnorna som spred ut sig över hela den mörka natthimlen. Han suckade till lite lätt och satte sig sedan försiktigt upp. I månskenet upptäckte han att hans hand var färgad av något mörkt som även visade sig vara klibbigt när han kände på det. Blod. Nu gällde det att komma iväg innan demonerna fick upp lukten.