Kan lägga in ett inlägg ur stafettskrivningen...
Och innan ni bildar er en uppfattning om det hela, läs det!
Nu kanske det kan vara lite jobbigt att t ex läsa hela "Värdshuset", men pröva då med "Rövarbandet" (finns en mer eller mindre redigerad version).
Kan ju ta och lägga in ett av inläggen därifrån...
Inte det bästa tyvärr, men det första. Kom gärna med kritik, de som skriver där vägrar kritisera mina texter:(
*********************
De väldiga ekarnas grenar vajade i den svaga brisen. Ingenting annat rörde sig. Solen sken obarmhärtigt, männen som satt gömda längs landsvägen badade i svett i sina mörkgröna kläder, som de bar för att smälta in i skogen.
Sheno Blodskägg torkade svetten ur ansiktet med en sliten ärm. Hans tjocka, röda skägg som gett honom hans namn plågade honom dagar som denna, vilket gjorde honom än mer irriterad än vad han annars skulle vara.
Han fingrade otåligt på sin yxa, Ulvbane. Den var ingen speciell yxa, bara en vanlig krigsyxa av solitt stål med ett tjockt skaft av hårt trä, där runorna för varg och död var inristade. Han smekte över runorna, kände dem under sina fingrar. Snart skulle yxan få smaka blod igen?
"De kommer" väste någon, gömd i toppen av en stor ek som hängde ut över vägen. En onödig upplysning, eftersom alla som inte var helt döva vid det laget kunde höra den antågande handelskaravanen.
Rövarna drog ljudlöst fram sina vapen, vissa spände sina långbågar och drog fram pilar ur kogren, andra inspekterade sina svärd eller stridsyxor. Sheno spände fast sin sköld på vänsterarmen, såg till att den satt ordentligt. Så drog han försiktigt undan några av grenarna i hasselbusken där han satt gömd, och tog sig en titt på karavanen.
Han svor till tyst för sig själv. Den hade betydligt mer vakter än han hade räknat med, och de var beridna dessutom. Visserligen skulle rövarna var femtio mot tjugofem, och dessutom ha överraskningsmomentet på sin sida, men det var tillräckligt ovisst för att han skulle oroa sig. Han bestämde sig för att göra något riktigt otrevligt mot sin spanare på värdshuset Tre Ankor, i byn Stenbron några fjärdingsväg norrut, där karavanen hade övernattat.
"Nästan obevakad, va?" muttrade Sheno för sig själv.
Han stirrade på karavanen, som rullade allt närmare, med plågat sinne. Skulle han anfalla, eller inte? Efter några sekunders vägande av fördelarna mot nackdelarna drog girigheten det längsta strået och han beslutade sig för att det nog inte var så oöverkomligt många vakter, ändå. Han väntade tills de första vagnarna hade rullat förbi hans gömställe innan han drog fram sitt silverutsmyckade horn, som han hade tagit från liket av en välbeställd handelsman ett halvår tidigare, och blåste till anfall. Den rena, sköra tonen hängde i luften några korta ögonblick innan den abrupt avbröts av de djuriska tjuten från de anstormande männen, som vilt viftande med sina dödliga vapen kastade sig över de oförberedda vakterna, kuskarna, handelsmännen och deras tjänare. Några av ryttarna försökte få upp sina bågar, men det var för sent. Pilar slog in bland dem, fällde män och hästar till marken. Hästarnas panikslagna skrianden blandades med ljudet av stål som mötte stål, och mänskliga skrik av smärta när inget stål fanns att mötas.
Sheno höll sig höll sig i bakgrunden, såg noga till att inte komma de stridande tillräckligt nära för att själv bli inblandad i någon slagväxling. En andra salva pilar avlossades från träden och snåren där bågskyttarna stod gömda, och slog in bland försvararna, som desperat försökte slå tillbaka rövarna trots att de flesta av deras beridna män låg döda eller svårt sårade på marken. Några av de hårdföra kuskarna hade blandat sig i striden med vapen de plockat upp från de män som fallit, men till föga nytta, då striden redan var så gott som avgjord. Andra hade gömt sig under vagnarna tillsammans med de flesta av handelsmännen och tjänarna.
De sista vakterna slängde ifrån sig sina vapen som tecken på att de gav upp, men förgäves. Rövarna fortsatte slakten, högg ned obeväpnade lika gärna som de som försvarade sig. Under vilda skratt jagade de sedan fram alla som gömt sig i hopp om att undkomma, och dräpte dem till sista man. Även Sheno deltog, nu när alla försvararnas stridbara män var döda eller döende. Han högg vilt omkring sig med Ulvbane, blodet sprutade och fläckade än mer hans redan av intorkat blod svärtade kläder. Stora moln av flugor drogs till platsen, dit lockade av stanken. Deras blodlystna surrande ackompanjerade de sista plågande skriken från de döende männen.
Sheno knöt fast ännu en stinn läderbörs fylld med guldmynt vid bältet, bredvid de tre som redan hängde där. Ett par utsmyckade dolkar, vars ovärderliga ädelstenar var värda mer än de fyra börsarna tillsammans, satt nu bredvid Ulvbane, och på marken låg en knyte med dyrt sidentyg. Lukten från de väldoftande kryddorna i kärlen bredvid tygen blandade sig med blodstanken, och tillsammans med dem stod ett par små flaskor berusande preparat, värda en förmögenhet. Bara att inneha de flaskorna var belagt med dödsstraff, men många av de rika unga adelsmännen i Daynir intog ändå preparaten regelbundet. Ingen skulle ändå ens komma på tanken att besvära dem för lagbrott mindre än högförräderi.
När allt bärbart av värde var hade plundrats från liken och ur vagnarna, samlades liken ihop och föstes in vagnarna. Därefter tände de eld på hela karavanen.
Resten av rövarbandet hade varit lika framgångsrika som deras ledare, och nu började de ensamma eller i små gruppar att ta sig tillbaka in i skogen, till den grotta som var deras hem. De överlevande hästarna hade fått nya ryttare, och de rörde sig tveksamt in i skogen, mot dess hjärta. Sheno begav sig bärande på sitt byte till en glänta i närheten där han hade bundit sin häst, en brun, ilsken hingst som kallades Klinga. Han packade ned bytet i sadelväskorna och satt därefter upp. Dagens anfall hade varit lyckat, det hade funnits mycket byte och de hade klarat sig utan större förluster, endast något halvdussin man hade blivit dräpta eller svårt sårade.
Där han red genom skogen, påväg mot grottan, kände han något som nästan liknade glädje.