Plötsligt insåg Ralf att något var fel. Alldeles förfärligt fel.
Var var han någonstans?
Hans sista minne innan drömmen, var att han suttit på hästryggen. Hur hade han hamnat här? Han såg sig fundersamt omkring och såg till sin lättnad sin häst bunden vid ett träd. Så långt var allt väl...
Plötsligt hörde han knakandet från en gren som knäcktes bakom hans rygg. Hastigt snurrade han runt, samtidigt som han reste sig upp och trevade i bältet efter sin kniv. Han avbröt förvirrat sina förehavanden när han såg vad det var som skrämt honom. Eller rättare sagt vem.
Emot honom kom en ung kvinna, knappt äldre än han själv.Hon var klädd i manskläder och det långa mörka håret var uppbundet i en hästsvans.
Hon log emot honom och la ned en famn med grenar och kvistar brevid elden.
"Jasså, du har vaknat till nu" Hon lade några av kvistarna på elden och vände sig sedan mot honom.
"Hur känner du dig? Det var en ruggig smäll i huvudet du fick."
"Smäll i huvudet" sa Ralf förvånat och kände efter med handen. Han fann en stor ömmande bula mitt på hjässan.
"Vad hände?"
"Du slog huvudet i en gren och föll av hästen. Jag var orolig att du spräckt skallen , men du är visst gjord av tuffare virke än du ser ut"
Ralf satte sig ned igen. Han kunde inte minnas någonting. Han betraktade kvinan nyfiket medans hon plockade upp kokkärl och annat ur sin packning.Hon hällde vatten från en skinnlägel i kärlet och satte det över elden.
"Törstig?" frågade hon. Ralf nickade, något som han ångrade bittert. Han hade faktiskt ganska ont i huvudet.
Han tog några klunkar vatten och sträckte tacksmt tillbaka lägeln.
"Förlåt," sa kvinnan." Jag har ju inte presenterat mig"
"Jag heter Maryn och du är Ralf förstår jag"
"Hur kan du veta mitt namn?" frågade Ralf förvånat.
"Jag har hållit ett öga på dig. Wilgot ansåg det så viktigt att ni fick träffas, att han sände både mig och Kolgin för att hämta dig. Ifall något skulle hända någon av oss. Det gjorde han tydligen rätt i eftersom du rider omkring i skogen alldeles ensam."
"Kolgin!" sa Ralf förskräckt. "Vi blev jagade av några otäcka varelser och plötsligt var han bara borta.
Vi måste hjälpa honom..."
Ralf rusade upp och satte av mot sin häst.
Kvinnan som kallade sig Maryn rusade upp efter honom.
"Lugn Ralf! Han klarar sig. Kolgin klarar nog av ett par zethyrer på egen hand. Han kommer nog snart hit när han ser eldskenet. Kanske blir han lite upprörd över att finna mig här, men han kommer nog över det. Stt dig igen så ska du få en kopp te som lindrar huvudvärken din"
Ralf satte sig tveksamt ned.
"Varför skulle Kolgin bli upprörd över att finna dig här? Reste ni inte hit tillsammans?"
"Tok heller" Maryn skrattade. "Han blir väl upprörd över att Wilgot inte vågade lita på att han skulle klara av sitt uppdrag utan valde att gardera sig. Kolgin vet inte att jag är här. Han känner mig inte ens. Fast vi har träffats." tillade hon med ett småleende.
Plötsligt svepte något mörkt genom luften och försvann in mellan träden. Ralf hörde ljudet av någor smådjur som skrek i dödångest.
"Vid Gwedars skägg! Vad var det där?"
Maryn skrattade. "Inget att bry sig om. Det var bara en uggla. Se här, ditt te är klart." Hon räckte honom en träkåsa fylld med en ångande, väldoftande brygd.
"Koppla av en stund nu och medan vi väntar på Kolgin kan du berätta för mig om Ileria..."
To be continued