Pl�tsligt ins�g Ralf att n�got var fel. Alldeles f�rf�rligt fel.
Var var han n�gonstans?
Hans sista minne innan dr�mmen, var att han suttit p� h�stryggen. Hur hade han hamnat h�r? Han s�g sig fundersamt omkring och s�g till sin l�ttnad sin h�st bunden vid ett tr�d. S� l�ngt var allt v�l...
Pl�tsligt h�rde han knakandet fr�n en gren som kn�cktes bakom hans rygg. Hastigt snurrade han runt, samtidigt som han reste sig upp och trevade i b�ltet efter sin kniv. Han avbr�t f�rvirrat sina f�rehavanden n�r han s�g vad det var som skr�mt honom. Eller r�ttare sagt vem.
Emot honom kom en ung kvinna, knappt �ldre �n han sj�lv.Hon var kl�dd i manskl�der och det l�nga m�rka h�ret var uppbundet i en h�stsvans.
Hon log emot honom och la ned en famn med grenar och kvistar brevid elden.
"Jass�, du har vaknat till nu" Hon lade n�gra av kvistarna p� elden och v�nde sig sedan mot honom.
"Hur k�nner du dig? Det var en ruggig sm�ll i huvudet du fick."
"Sm�ll i huvudet" sa Ralf f�rv�nat och k�nde efter med handen. Han fann en stor �mmande bula mitt p� hj�ssan.
"Vad h�nde?"
"Du slog huvudet i en gren och f�ll av h�sten. Jag var orolig att du spr�ckt skallen , men du �r visst gjord av tuffare virke �n du ser ut"
Ralf satte sig ned igen. Han kunde inte minnas n�gonting. Han betraktade kvinan nyfiket medans hon plockade upp kokk�rl och annat ur sin packning.Hon h�llde vatten fr�n en skinnl�gel i k�rlet och satte det �ver elden.
"T�rstig?" fr�gade hon. Ralf nickade, n�got som han �ngrade bittert. Han hade faktiskt ganska ont i huvudet.
Han tog n�gra klunkar vatten och str�ckte tacksmt tillbaka l�geln.
"F�rl�t," sa kvinnan." Jag har ju inte presenterat mig"
"Jag heter Maryn och du �r Ralf f�rst�r jag"
"Hur kan du veta mitt namn?" fr�gade Ralf f�rv�nat.
"Jag har h�llit ett �ga p� dig. Wilgot ans�g det s� viktigt att ni fick tr�ffas, att han s�nde b�de mig och Kolgin f�r att h�mta dig. Ifall n�got skulle h�nda n�gon av oss. Det gjorde han tydligen r�tt i eftersom du rider omkring i skogen alldeles ensam."
"Kolgin!" sa Ralf f�rskr�ckt. "Vi blev jagade av n�gra ot�cka varelser och pl�tsligt var han bara borta.
Vi m�ste hj�lpa honom..."
Ralf rusade upp och satte av mot sin h�st.
Kvinnan som kallade sig Maryn rusade upp efter honom.
"Lugn Ralf! Han klarar sig. Kolgin klarar nog av ett par zethyrer p� egen hand. Han kommer nog snart hit n�r han ser eldskenet. Kanske blir han lite uppr�rd �ver att finna mig h�r, men han kommer nog �ver det. Stt dig igen s� ska du f� en kopp te som lindrar huvudv�rken din"
Ralf satte sig tveksamt ned.
"Varf�r skulle Kolgin bli uppr�rd �ver att finna dig h�r? Reste ni inte hit tillsammans?"
"Tok heller" Maryn skrattade. "Han blir v�l uppr�rd �ver att Wilgot inte v�gade lita p� att han skulle klara av sitt uppdrag utan valde att gardera sig. Kolgin vet inte att jag �r h�r. Han k�nner mig inte ens. Fast vi har tr�ffats." tillade hon med ett sm�leende.
Pl�tsligt svepte n�got m�rkt genom luften och f�rsvann in mellan tr�den. Ralf h�rde ljudet av n�gor sm�djur som skrek i d�d�ngest.
"Vid Gwedars sk�gg! Vad var det d�r?"
Maryn skrattade. "Inget att bry sig om. Det var bara en uggla. Se h�r, ditt te �r klart." Hon r�ckte honom en tr�k�sa fylld med en �ngande, v�ldoftande brygd.
"Koppla av en stund nu och medan vi v�ntar p� Kolgin kan du ber�tta f�r mig om Ileria..."
To be continued