Jag håller med Johan. Pullmans böcker är suveräna och framför allt annorlunda.
Jag tror att problemet är att man just tänker "nu ska jag skriva en fantasyhistoria" och så dyker genast en massa måsten upp i huvudet. Man måste ha en karta ... måste ha lite magi ... måste ha konstiga folkslag ... måste ha en kung ... ett krig ...osv.
Jag tror att det generella problemet är att fantasy alltid förutsätts handla om VÄRLDSOMSTÖRTANDE händelser. Världen ska räddas från ondskan etc, du sa det själv. Om man försöker ta ner historien på ett mindre storskaligt plan så blir det nog mindre enformigt.
Det är kanske lättare om man inte låser sig vid föresatsen att det måste vara "fantasy" och istället tillåter sig att skriva precis vilken slags historia som helst. Man måste ju ändå gå tillbaka och redigera hundra gånger i efterhand, och då kan man ju bestämma sig för om historien verkligen ska utspela sig i en fantasyvärld eller om det passar bättre med Örebro år 1981. Eller något i den stilen ...
Men framför allt tycker jag att du ska strunta i att försöka vara originell(!) Om man absolut måste skriva något som ingen har skrivit förut så måste man ju ha en enorm koll på vad andra HAR skrivit, och då blir det fånigt nog så att man anpassar sig - även om man gör det "tvärtom".
Det finns egentligen väldigt få grundintriger, alla världens historier är bara variationer av dem. Det är detaljerna som skapar originaliteten. Någon smart människa sammanfattade alla historier med "en främling kommer till stan och/eller någon ger sig ut på en resa". Det täcker upp i stort sett alla böcker jag har läst och alla filmer jag sett, även om det förstås måste läsas symboliskt många gånger. Resan kan vara någon inre förändring hos en människa, men huvudsaken är att någon jämvikt rubbas, att något HÄNDER. Samt att detta något är ett problem, förstås ...