Kapitel 24
Trappan ledde, inte alldeles oväntat till våningen ovanför. Våningen ovanför såg också ut att leda till våningen ovanför för den delen. I det stora rummet fanns inget annat än en dörr i ena väggen som ledde till en trappa. Lite varstans fanns det stora hål i golvet, och det gällde även för taket ovanför som antagligen var ett golv det med.
?Jag skulle då inte anlita arkitekten ansvarig för det här tornet? sade Ugglan och klev åt sidan för att undvika ett hål.
?Nej, det skulle inta jag heller? sade Remik och skrattade ?och om jag gjorde det skulle jag se upp för kryphål i kontraktet!?
Ingen annan tycktes uppskatta skämtet så Remik beslutade sig för att hålla tyst medan de började gå upp för trappan.
När de kom upp till nästa våning upptäckte de att även denna våning var full av hål och fyllde den enda funktionen att ta upp onödigt med utrymme och dessutom tvinga stackars äventyrare att springa tvärs över hela rummet för att komma till nästa dörr. Denna procedur upprepades sedan några gånger innan dörren som omväxling satt på en av de närliggande väggarna istället för på den som var längst bort.
?Vad trevligt? sade Remik och syftade på att de inte behövde gå så långt.
?Vad otrevligt? sade Paddus och pekade rakt upp.
Alla följde hans hand med blicken och fick till var och ens förskräckelse se det halvdussin våningar som fortfarande återstod innan de skulle komma upp till det taket som var ovanför dem nu. Och det var säkert inte det översta. Eller var det?
?Därifrån skulle jag då inte vilja falla? sade Salamander och lät blicken falla i den takt han trodde man föll. När blicken nådde golvet knep han ihop ögonen och gjorde en grimas.
?Men upp ska vi? sade Ugglan och fortsatte mot nästa trappa.
?Upp som en sol, ned som en pannkaka? sade Salamander och tänkte på fallet.
?Finns det inga vakter alls häromkring?? undrade Paddus.
?De slutade nog jobba på grund av de dåliga arbetsförhållandena? sade Ugglan ?och alla inkräktare skräms väl iväg av de här trapporna??
?Kanske det??
Med andan i halsen kom sällskapet till slut upp till vad som tycktes vara den översta våningen i tornet. Detta tycktes uppenbart då de varken kunde se hål i taket eller några som helst trappor eller dörrar. I gengäld var det ett desto större hål i golvet. Rättare sagt var det ett enda riktigt stort hål som gick nästan ett helt varv runt rummet. Innan man börjar undra hur ett hål kan gå runt något kan man försöka med att visualisera ett slott framför sig. När man sedan ser vallgraven förstår man genast hur det hänger ihop. Det fanns dock inget vatten i den här vallgraven, bara ett stup som ledde rakt ned till våningen under, på viss ställen ned till våningen under den eller ännu längre ned. I mitten av rummet var golvet nedsänkt ungefär tre meter, vilket endast hade fungerat genom att trappan upp till den här våningen varit dubbelt så lång som vanligt. Enda sättet att ta sig ut dit var att gå längs en utstickande bit av golvet, motsvarande vallbryggan, och sedan klänga sig ned över kanten ned på golvet. Det konstiga var att hela den nedsänkta konstruktionen tycktes hållas upp enbart av vallbryggan utan att för den delen falla.
Ingen av äventyrarna var sena att hoppa ned på plattan i mitten, inte minst på grund av deras nyfikenhet. Där nere låg nämligen Styrkans medaljong. Men den låg på en synnerligen besynnerlig plats; i någon form av monter. Bara det faktum att det var en monter skulle ha förvånat de flesta, men att montern sedan inte gick att öppna eller att den för den delen var monterad på något riktigt skumt var det som förvånade sällskapet mest. Vad det än var så var det nära tjugo meter långt och gult. En knackning på den hårda ytan visade att det var metalliskt.
?Är det här arkitektens sinne för humor?? undrade Salamander och blängde på vad-det-nu-var.
?Antagligen är det någons sinne för humor? sade Paddus och knackade på nytt.
?Så här dålig humor har inte ens jag!? utbrast Ugglan och slog med knuten näve mot montern som visade sig vara okrossbar ?lägga en ovärderlig skatt högst upp i ett torn fullt av hål. I en monter av okrossbart glas fastsatt vid en vad-det-nu-är dessutom!?
?Det är väl meningen att man ska öppna den?? föreslog Paddus.
?Hur då?? undrade Ugglan ?det finns inga handtag överhuvudtaget!?
?Det finns någon form av ojämnhet här mellan vad som nästan ser ut som ögon på den här vad-det-nu-är?? påpekade Remik.
?Jag hittade något!? ropade plötsligt Salamander och hela sällskapet sprang över till hans sida av vad-det-nu-var ?där!?
Ugglan böjde sig ned och tittade på platsen där Salamander pekade. Det var tydligen någon sorts inskription:
?Patent.nr 123215321434, Shigeru Miyamoto. Not to be used in US2!?
?Vad sjutton menas med allt det där?? undrade Paddus förvirrat.
?Ingen aning, men det har säkert inget med mig att göra? sade Ugglan, reste sig upp och gick fram till montern ?men hur ska vi komma åt medaljongen nu då??
?Vi får väl se till att öppna montern?? föreslog Salamander.
?Men hur då?? undrade Ugglan.
?Är ni säkra på att det där som sitter i?pannan på den här prylen inte är ett nyckelhål?? undrade Remik.
?Lita på mig? sade Salamander ?under alla mina år i diverse nyckelhålsrelaterade yrken??
?Tjuv och gravplundrare, med andra ord? förklarade Paddus men Salamander bara snäste av honom.
??Så där ser INTE nyckelhål ut? förklarade han ?nyckelhål är inte så här?runda i formen?
?Vi har hur som helst ingen nyckel, så vi kan sluta snacka om det nu? sade Remik och satte sig ned på golvet en bit bort ?vem var det förresten som tog med provianten??
?Den av oss som har ryggsäck kanske?? föreslog Salamander och gjorde honom sällskap.
?Eh?? sade Paddus och började oroligt gå iväg mot dem för att förklara något.
Samtidigt kom Ugglan fram till något. Han tog fram vingmuttern som han hade i fickan och stoppade ned den i hålet. Det var faktiskt en nyckel, precis som de andra hade sagt.
Längs med hålet fanns det en pil utritad. Den gick medurs, så Ugglan vred medurs. Inget hände, så han fortsatte vrida medurs.
?Hörni killar!? ropade Ugglan och vände sig om för att få syn på ett slagsmål som snart skulle börja, men det brydde han sig inte om just nu, han var för upprymd ?det var verkligen en nyckel!?
?Vad?? undrade Remik och såg upp.
?Den här vingmuttern är nog en nyckel? sade Ugglan ?det går att vrida runt den i det här hålet!?
?Det var inte en sådan nyckel vi menade? svarade Paddus samtidigt som Ugglan kände att det tog stopp. Det gick inte att vrida längre.
?Vi menade en sådan där som man vrider upp saker med? fortsatte Remik samtidigt som Ugglan tog ut nyckeln ur hålet.
?Vrider upp?? undrade Ugglan aningen förvirrat.
Till svar började ett svagt tickande höras från vad-det-nu-var och golvet började försiktigt skaka.
?Oj då??