Kapitel 25
Fyllda av skräck såg sällskapet på medan vad-det-nu-var långsamt började röra på sig. Rättare sagt så stod de och såg på ett litet ögonblick, men insåg sedan att vad-det-nu-var säkert var farlig och började därför att fly i organiserad panik. När de kom fram till kanten agerade Remik stege för de andra varpå han blev uppdragen av sina två vänner som redan var uppe.
Vad-det-nu-var hade redan börjat röra på sig efter att den väl kommit igång med krälandet. Den hade verkligen krälat. Vad vad-det-nu-var än var så påminde det en aning om en gigantisk mask, eller kanske en larv. Dessutom var den stor och gul. Och den var ivägen för Lord Uggla som nu inte hade någon alltför fungerande flyktväg om man inte räknade med vallgraven.
?Hallå!? ropade Ugglan ?lämnar ni mig ensam här, era fegisar?!?
?Det var ju du som satte igång den, så du får sätta stopp för den också!? svarade Salamander ?jag tänker då inte gå nära den!?
Försiktigt steg Lord Uggla åt sidan och såg lättat på medan larven passerade förbi i raskt tempo. Den hade inte anfallit honom?
?Den är ju inte ens farlig!? ropade Ugglan till de andra som just nu undrade om de verkligen hade sett det stora monstret kräla förbi.
?Men den har fortfarande medaljongen!? svarade Paddus.
?Då får vi väl ta den ifrån honom då!? ropade Ugglan ?det kanske går bättre när den startat??
När Ugglan tittade på de andra som satt säkert där uppe såg de tvivlande på honom för ett ögonblick. Sedan såg de skräckslaget på honom. Ugglan insåg att det inte var honom de stirrade på utan något bakom honom och därför vände han sig om just som larven rammade honom med full kraft och slungade iväg honom. Den förbannade saken hade tydligen accelererat rätt rejält.
Ugglan kom snabbt på fötter igen och bestämde sig för att det nu verkade vara säkrast att försvinna innan larven började röra sig för snabbt. Ungefär då insåg han att det inte skulle bli så värst lätt att komma därifrån eftersom han nu stod mittemellan vallgraven och en ilsken larv som rörde sig på så sätt att den både blockerade vägen för honom och kom närmre samtidigt. Han skulle behöva hoppa över den, kom han fram till strax innan larven var framme.
Strax efter det krockade han, halvvägs i sitt språng, med den stora larven som just slingrat sig en aning oberäknat. Detta gav lord Uggla ytterligare en flygtur som den här gången inte avslutades på samma våning. Istället flög han med huvudet före nedför vallgraven och försvann.
Snabbt kom Paddus och Remik på fötter och sprang ned för trappen för att hjälpa honom. När de kom ned fann de lord Uggla som för tillfället borstade av damm från sin pyjamas efter att ha rest sig upp.
?Hur gick det?!? undrade Paddus med andan i halsen.
?Jag blev just påkörd av en enorm larv och nedkastad för ett stup? svarade Ugglan ?hur tror du det känns??
?Vad gör vi nu då?? undrade Remik.
?Vi går helt enkelt tillbaks upp dit och väntar på att den där saken ska stanna? svarade lord Uggla ?under tiden kan vi fundera på vad vi ska göra när den väl stannat.?
?Tjenare? sade Salamander när de andra kom upp ?hur gick det??
?Det hade kunnat gå värre? svarade Ugglan och satte sig ned bredvid Salamander ?har den inte börjat sakta in än??
?Nix? svarade Salamander ?vi får nog sitta här och vänta ett tag till?
Ett tag senare, när sällskapet kunde titta ut genom ett av hålen som antagligen var ett fönster och konstatera att solen var på väg ned och larven krälade runt i samma hastighet som tidigare, vände sig Ugglan till Salamander på nytt:
?Hoppas du har någon mer ljus idé, för snart blir det så mörkt att vi inte ens kan se den sär saken.?
?Och jag börjar bli hungrig? sade Paddus.
?Och vems fel är det då?? frågade Remik, och Paddus tystnade.
?Nej nu får vi ta och göra något åt den där saken? sade Ugglan och reste sig upp.
?Vad då?? undrade Paddus ?vad menar du??
?Ja, den har ju fortfarande Styrkans medaljong? sade Ugglan ?vi måste ju få tag på den?
?Kan det vara medaljongen som gör att den orkar hålla på hur länge som helst?? undrade Remik plötsligt.
?Det är just vad jag misstänker? sade Ugglan ?så om vi inte stoppar den så får vi stå här i all evighet.?
?Men hur ska vi stoppa den då?? undrade Salamander och såg tvivlande på Ugglan.
?Vänta och se? sade Ugglan och ställde sig vid kanten ?vänta och se.?
Just då kom larven förbi och Salamander han inte ens med att fråga någon dum fråga innan lord Uggla hade slängt sig ned mot maskinen.
?Vad tar du dig till?!? skrek Remik och sprang fram till kanten.
Ugglan klamrade sig fast vid larven så hårt han kunde och försökte samtidigt krypa fram mot dess huvud där medaljongen satt. Larven vred sig och krälade runt i allt snävare cirklar och farten tycktes ökas ytterligare i takt med Ugglans ansträngningar att nå fram. Långsamt kom Ugglan närmre glasmontern, även om han inte visste vad han skulle göra om han väl nådde den, men samtidigt ökade larvens hastighet och det blev allt svårare att hålla sig kvar.
Plötsligt ryckte larven till en gång för mycket och Ugglan kastades av i riktning mot vallgraven och försvann på nytt ur synhåll för sina vänner.
Paddus och Remik som hade väntat sig något liknande hade förutseende redan börjat gå mot trappan och kom således ned strax efter att Ugglan slagit ned i golvet.
?Tror du att det där ska fungera?? undrade Remik medan Ugglan reste sig upp.
?Kanske? svarade Ugglan.
?Du gör dig ju bara illa genom att störta ned på det här sättet? sade Paddus.
?Det hade kunnat gå värre? sade Ugglan och pekade på ett stort hål i golvet inte långt från var de stod nu. Paddus och Remik tittade ned och upptäckte att det här hålet fortsatte nedåt ytterligare en trefyra våningar.
?Oj, det var nära?? sade Remik till Ugglan, men upptäckte att han inte lägre stod bredvid.
Lord Uggla var redan på väg upp för trappen och de andra två fick skynda sig för att komma ifatt.
Väl uppe på övervåningen igen hälsade Salamander dem välkomna tillbaka där han satt och såg på medan larven återgick till sin normala hastighet.
?Och varför sitter du här och gör ingenting?? krävde Ugglan att få veta.
?Dels för att det räcker med att de där två går och hämtar dig hela tiden och dels för att jag sitter och tänker? svarade Salamander.
?Jasså?? sade Ugglan ?vad tänker du på då??
?Nja, jag funderar bara på hur man ska få tag på medaljongen?? svarade han ?men jag kommer inte på något riktigt bra. Testa i alla fall att knacka lite lätt på olika sidor av montern utifall att det finns någon dold lucka där. Glaset kanske bara är där för att få en att tro att det är lättaste vägen in.?
?Bra idé? sade Ugglan och gick ut till kanten ?om jag nu bara kommer åt hans huvud??
Återigen närmade sig larven och Ugglan tog ett språng ut i luften i ett försök att landa närmre huvudet den här gången.
Salamanders skratt ekade genom tornet när larven i sista ögonblicket vek av åt sidan och Ugglan föll platt till marken. Snabbt kom Salamander på fötter och hjälpte sin vän upp ur gropen innan han återvände till sin plats vid väggen.
?Kom ihåg vad jag sade att du skulle göra? uppmanade han och skrattade lite till ?om du lyckas landa på honom det vill säga?
Lord Uggla gjorde ännu ett nytt försök att komma åt larven och landade den här gången som planerat en bit ned längs dess rygg. Därifrån började han på nytt att ta sig fram mot huvudet. Precis som förra gången ökade hastigheten ju längre lord Uggla lyckades klänga sig fast, men den här gången var han mer försiktig och höll ett mer stadigt grepp om larven så att han inte skulle flyga av. Larven hade då Ugglan nästan var framme kommit upp i en enorm hastighet och han var därför tvungen att använda hela sin balans och styrka för att hålla sig kvar.
Försiktigt sträckte han ut ena handen för att knacka runt montern som Salamander hade sagt.
I sista sekunden drog han åt sig handen på nytt och klängde hårt fast i larven medan den våldsamt började skaka och slingra sig snabbare än vanligt. Hastigheten hade nu kommit upp i en sådan hastighet att hela världen runt omkring var en enda otydlig klump någonstans runt omkring lord Uggla och fortare gick det.
Förtvivlat upptäckte Ugglan att han började förlora sitt grepp en liten bit i taget tills han knappt kunde hålla sig kvar. En känsla av att det inte skulle spela någon roll huruvida han slog i golvet på den här våningen eller om han föll ned till bottenplanet började oroligt sprida sig genom hans huvud. Ugglan var helt säker på att han skulle dö vilken sekund som helst när han till sin förvåning lyckades förbättra sitt grepp. Långsamt började larven sakta in och Ugglan lyckades hålla sig kvar ända tills den stod helt stilla. Då släppte han taget och ställde sig med skakande ben på den fasta marken och kände hur det sista av hans krafter lämnade honom efter ansträngningen. Plötsligt hördes ett klickande ljud som påkallade Ugglans uppmärksamhet.
Där, bredvid honom hade glaset öppnats och medaljongen låg nu öppet framför honom.
Äntligen!