Maryn satt och väntade.
Pojken sov gott, en bieffekt av det smärtstillande teét hon givit honom.
Lägerelden hade falnat och gav inte längre något ljus ifrån sig, vilket inte störde Maryn nämvärt. Hennes mörkerseende var gott.
Hon såg faktiskt fram emot att möta Kolgin igen.
Kolgin å sin sida var orolig.
Han hade förlorat sin häst under striden med zethyrerna och han var bekymrad över pojken.
Inom sig hoppades han att pojken var i trygghet, långt härifrån men samtidigt visste han att Ralf inte hade några erfarenheter av sådant här och när han såg det glödande skenet från en lägereld blev han än mer orolig.
Hur många var det som vistades uti skogen denna natt?
När han fick se Ralfs häst förstod han att han hade fog för sin oro. Tyvärr var glöden från elden allt för svag för att han skulle kunna bilda sig någon uppfattning om situationen.
Han stannade och tvekade. Vad skulle han göra?
"Välkommen till min eld, vän."
Rösten, var en kvinnas och hon talade Nordmarksspråket.
Han tvekade, men bara ett ögonblick, innan han steg fram mot elden.
"Vandraren tackar" svarade han ,som traditionen bjöd och steg fram.
Han tappade nästan hakan när han såg hennes ansikte. "Du" sa han. "Vad gör du här?"
Hon gav honom ett kyligt leende till svar. "Samma som du, antar jag."