Skrivarkurser och andra "rådgivare" rekommenderar ideligen att man ska skriva i första person för att det blir mer personligt och inträngande då.
Bullshit, säger jag. Det finns inget man kan beskriva i första person, som man inte också kan skriva i tredje person. Plus lite till.
Men ibland händer det ju att berättelsen tycks "kräva" jag-form och då måste ju författaren följa den impulsen. Olika historier kräver olika form, och man gör bäst i att låta den utvecklas till det som tycks passa. En del historier ska vara romaner, andra diktverk, andra pjäser - och det kan vara första person, tredje person, till och med andra person - och en synvinkel, flera synvinklar, "flugan på väggen", presens, imperfekt ...
Hobb har en trevlig berättarstil men personligen hade jag föredragit om hon använt tredje person. Jag får lätt klaustrofobi om allt ska skildras inifrån ett "jag". Å andra sidan lär det vara som BelTorok säger - läsaren märker inte alltid vad det är för berättarform, om berättelsen i sig är tillräckligt engagerande.