-----
Dags för nästa kapitel! Men först och främst vill jag varna känsliga läsare eftersom dagens episod innehåller otäcka scener...
-----
Kapitel 26
Efter en natts välförtjänt vila högst upp i tornet hade sällskapet påbörjat nedstigningen, vilken hade klarats av utan några större missöden. När de kom ut ur tornet fick de ett varmt mottagande av solens tidiga strålar och bortsett från hungern kände de sig nu riktigt väl till mods.
?Nu gäller det alltså bara att komma till Mystiska Skogen och hämta svärdet!? utbrast Salamander och sken ikapp med solen ?segern är inom räckhåll!?
?Nja? sade Remik ?först måste vi ta oss ned härifrån, och det kanske inte blir så lätt.?
?Vadå?? undrade Salamander ?vi tar helt enkelt samma väg ned och? väggen är fortfarande i vägen?
?Precis? sade Remik och nickade tyst.
?Då får vi helt enkelt komma runt den på samma sätt som innan? sade Ugglan ?vi måste hitta en portal till mörkervärlden!?
?Måste vi gå igenom allt det där igen?!? utbrast Salamander ?jag vet inte vad ni tycker, men jag gillar inte att förvandlas på det där sättet?
?Det är det enda vi kan göra? sade Paddus ?Ugglan har rätt i det?
?Men då måste vi hitta en sådant där blått sug-hål? sade Remik.
?Varphål, heter det tror jag? sade Ugglan.
?Ja, ja? sade Remik ?vi måste hitta ett sådant först och det kan ta tid?
?Eller så chansar vi på att det där inte är något farligt? sade Ugglan och pekade mot den plats som de anlänt till när de kommit ut ur mörkervärlden senast?
Ett glittrande, glimmande fält i samma storlek som en dörr svävade en millimeter ovanför marken just på den plats som Ugglan pekade. Eller svävade den kanske en millimeter under marken? Det var svårt att avgöra vilket.
?Vad är det där?? undrade Remik.
?Det ser väldigt mycket ut som en reva mellan två världar? sade Paddus ?inte för att jag sett någon tidigare, men det är vad jag tror det är?
?Det tror jag med? sade Ugglan ?den står ju precis där som vi kom ut ur mörkervärlden dessutom?
?Ja, det är väl värt ett försök? sade Salamander och ställde sig snett bakom Ugglan ?du först?
Försiktigt gick Ugglan fram till revan och skulle just till att sträcka fram handen för att röra vid den då revan reagerade genom att rycka tag i och slita in honom. Desperat vred Ugglan på huvudet medan allt omkring honom krympte ihop och försvann. Någonstans bakom sig tycktes han se hur något sakta började stängas samtidigt som något annat började röra sig bakom honom. Sedan försvann allt.
Följande gång Ugglan öppnade ögonen efter en blinkning befann han sig på en mörk plats. Närmare bestämt i mörkervärlden där allt såg ut som han mindes det. Förutom djävulen som borde ha stått framför honom, men han var väl antagligen någon annanstans.
Snabbt vände han sig om och fick till sin förvåning syn på resten av sällskapet. Att han fick se dem förvånade honom inte så mycket, däremot hur han såg dem. Inte det att han såg dem med hjälp av sina ögon efter att han vänt sig om, utan hur de såg ut. Där stod nämligen tre helt normala personer, i alla fall såg de ut som normala människor.
?Ni??? började Ugglan men insåg att han också var normal ?vi? är normala??
?Tydligen? sade Salamander och ryckte på axlarna.
?Ingen som bryr sig om att undra varför?? undrade Ugglan och de andra skakade på huvudet.
?Ska vi se till att komma härifrån nu?? frågade Remik ?jag gillar inte det här stället.?
Plötsligt hördes ett fruktansvärd skratt som fick dem alla att hoppa till.
?Bollen! Kom och titta!? ropade en bekant röst ?det här var det sämsta hittills!?
?Vad då?? svarade någon annan och när sällskapet vände sig om fick de syn på djävulen och bollen som de tidigare träffat på.
?Har du sett en så här patetisk skara tidigare?? undrade djävulen och skrattade så han nästan föll omkull ?de är så tråkiga att de inte ens fått något konstig form!?
?Förutom den där ena? sade bollen ?han med pyjamas ser ju lite udda ut?
?Pyjamas?? sade djävulen och tänkte efter ?har jag inte sett den förut??
?Vi har träffats? sade Ugglan ?jag var den där ugglan häromdagen??
?Wow! Du är i din sanna form!? utbrast djävulen ?Du måste ha månkulan, inte sant?
?Månkulan?? viskade Ugglan till de andra ?det måste vara den där saken vi hittade??
?Skulle inte ni kunna tänka er att ge oss den?? undrade djävulen ?det vore trevligt att återfå sin egen skepnad om så för en liten stund.?
?Jag tror inte?? började Ugglan men blev avbruten av bollen.
?Så ni hittade den här i mörkervärlden?? undrade han ?den kan inte ha funnits här?!?
?Nej, det kan den verkligen inte? sade djävulen ?ni måste veta hur man kommer härifrån!?
?Vi?? började Ugglan.
?Berätta hur!? bad djävulen ?det är så hemskt att vara här!?
?Tyvärr, jag litar inte på er? sade Ugglan ?dessutom behöver vi den för att ta oss härifrån?
?Den?? undrade djävulen, men började sedan tala tyst med bollen ett tag.
?Är det något mer ni undrar över, eller får vi gå?? undrade Ugglan och tog ett steg åt sidan.
?Va? Oh, ursäkta? sade djävulen ?nej, vi har annat att göra nu eller hur Bollen??
?Visst? sade bollen ?på återseende!?
Sedan gav sig figurerna av åt samma håll de kommit från och lämnade Ugglans sällskap ensama.
?Jaha? sade Ugglan och tog fram spegeln ?då var det väl dags att återvända??
?Jo? sade Paddus ?vi borde befinna oss på rätt sida av väggen nu.?
Spegelns yta skvalpade fram och tillbaka liksom förr och när Ugglan rörde vid den försvann allt runtomkring dem för ett tag.
Nästa sekund var hela sällskapet återigen samlat i den normala världen, inte långt ifrån stupet som de nästan föll ned för tidigare.
?Kom nu? kommenderade Ugglan ?vi har inte hela dagen på oss! Stegen ligger åt det här hållet.?
Beslutsamt följde resten av sällskapet sin ledare som en enda vilja; alla längtade de till det avgörande mötet med Flamnaghim som nu inte låg långt bort. Med svärdets hjälp skulle de säkert kunna besegra den onde magikern.
?Titta här!? utbrast Paddus plötsligt och gick fram till ett stup.
Stupet ledde så gott som lodrätt ned ett flertal kilometer tills marken mycket tvärt planade ut och övergick till det horisontella planet. Där nere låg Mystiska skogen och väntade på dem. En tunn dimma låg över det gröna området utan att göra sikten mycket sämre.
?Häftigt!? utbrast Salamander och ställde sig för att beundra utsikten.
Varken Ugglan eller Remik var särskilt imponerade av det hela och stod således en bit bort och betraktade de andra två då plötsligt något märkligt hände.
?Nu!!!? hörde plötsligt en röst och Ugglan han just vända sig om i tid för att hinna vika undan för ett svärdshugg i huvudhöjd. Remik som reagerade instinktivt tog ett snabbt steg bakåt och drog sitt svärd samtidigt som han vände sig om.
Två beväpnade män, en lång och smal och en kort och tjock, klädda i kläder lämpliga endast för den värsta sortens rövare hade dykt upp från ingenstans. Nej, de hade inte bara dykt upp. Ugglan och Remik förbannade sig själva för att ha varit så ovaksamma att de kunnat bli överraskade.
Ugglan hade dessutom mer att förbanna sig för då han tappade kontrollen och föll till marken i samband med att han nyss hade duckat, backat och dragit sitt svärd samtidigt. Hans underläge utnyttjades genast av den långe mannen som utdelade ett dödligt slag ämnat för Ugglans huvud. Ugglan såg på hur klingan närmade sig utan att kunna göra något åt det.
Plötsligt dök Remik upp och blockerade attacken med sitt svärd samtidigt som han lämnade en lucka i sitt eget försvar.
Den korte mannen tog tillfället i akt och anföll från sidan. Remik hade dock rört sig så snabbt att den annars dödliga träffen med knapp nöd slog ett hål på hans rustning.
Paddus och Salamander nådde just då fram till platsen för slaget och täckte Ugglan och Remik så att de kom i balans. Försiktigt började de två grupperna cirkulera runt varandra under tystnad.
?Det var som?? sade den längre av skurkarna plötsligt och stirrade på Ugglan, som upptäckte att hans två medaljonger hängde ut utanför pyjamasen ?Bollen, de här typerna har gott om skatter?
?Ni två!?? utbrast Paddus ?hur kom ni hit??
?Ni lämnade en reva efter er och det var inga problem att följa efter er? sade djävulen ?vi tänkte råna er på månkulan och? spegeln?
?Tänk vilken makt!? skrek bollen och skrattade hysteriskt ?att fritt kunna färdas mellan världarna och ändå behålla sin rätta skepnad!?
?Men nu ser jag ju att ni har två av medaljongerna? sade djävulen ?så vi får väl ta dem med!?
?Ni glömmer att vi är fler än er!? ropade Paddus och höjde sitt svärd.
?Det är inte mängden utan skickligheten som räknas? svarade djävulen och log ?vill ni nu ge oss medaljongerna på en gång eller vill ni vänta tills ni är döda??
?Kom igen bara!? väste Remik och först nu insåg Ugglan att hans vän faktiskt blödde en aning ur ett sår i sidan.
?Som du vill? sade djävulen och skyndade sig in i strid med Paddus.
Paddus vacklade till när de häftiga attackerna började välla över honom och Salamander skyndade sig till undsättning.
Bollen började samtidigt försiktigt röra sig mot Remik och Ugglan som gjorde sig beredda att slåss. Med förvånande hastighet med tanke på storleksproportioner tog Bollen ett par steg fram och gjorde ett hastigt utfall som Ugglan parerade genom en ren reflex.
Remik tog tillfället i akt och högg mot Bollens blottade sida.
Bollen svarade med att snabbt ta ett steg bakåt och fällde sedan Ugglan till marken med en kraftig och oväntad spark samtidigt som han vände sig mot Remik för att fortsätta striden.
Ugglan kom på fötter samtidigt som han hörde Salamanders ?se upp!?.
Förskräckt ryggade Ugglan tillbaks, men djävulen var inte på väg mot honom utan mot Remik. De fegisarna hade separerat dem från Remik, ett av deras största hot, för att oskadliggöra honom först!
Ursinnigt tog Ugglan ett par steg för att sedan slänga sig rakt mot djävulen med svärdet höjt till hugg. Mitt i språnget blev han till sin förvåning uppfångad av djävulen som snabbt hade vänt sig om.
Med ett allt annat än milt ryck skilde han Ugglan från medaljongerna och lät honom sedan falla till marken, alldeles intill stupet.
Runt omkring stannade allting. Paddus och Salamander hejdade sig. Bollen sänkte sitt svärd och Remik vände sig om för att se vad som stod på.
Innan Ugglan rest sig mer än till hälften anföll djävulen på nytt. Med en kraftfull spark slungade han iväg lord Uggla utför stupet, varpå han höjde medaljongerna över sitt huvud i triumf. Ett diaboliskt skratt störtade ut ur hans strupe för att sekunden senare upphöra.
Remik gav djävulen en sista knuff med stöveln mot ryggen för att frigöra det nu nedblodade svärdet.
Paddus, som för en kort stund tänkt skynda fram för att hindra Bollen från att gå till attack, insåg att denne inte skulle göra något mer och rusade istället fram till stupet där han föll på knä, skräckslaget stirrandes medan lord Uggla försvann mot bakgrunden av skog långt, långt där nere.