Nu när det är jul tänkte jag skriva en liten jul-fantasy-berättelse. Ta inte det är alllvarligt, jag skrev det som först kom upp i huvudet på mig och började få fram historien lite senare. Jag har i skrivandets stund bara skrivit några kapitel men det är ganska kul så jag skriver nog klart den snart.
1
--
Resa
Den kalla vinden spred sig över snön och gjorde virvlar. Vinden sopade igen spåren som sträckte sig långt bortom horisonten. Om man följde spåren skulle man få se att den som gjort dem inte var en människa. Om man såg vart han var på väg skulle man bara få se höga, snötäckte berg. Och om man sträckte sig ännu längre kunde man få se platsen han var på väg till. Det var en dal som låg skyddad från snöovädret runt dalen. Och om man sträckte sig ännu längre kunde man se ett rött hus som låg mitt i dalen.
Men det gör vi inte.
* * *
Tusentals regndroppar öste obarmhärtigt ner över de dimmiga fälten.
Regnet trängde in överallt, även i de små hålen på ett hus som resulterade i många svordomar. Tjuten och svordomarna ekade ut över de öde fälten till en ensam man som belåtet lyssnade till regnets offer. Han själv var inte drabbad, det var en speciellt egenskap han hade. Regnet tycktes undvika honom och anfalla någon oskyldigt fläck bredvid. Så var det alltid. Han hade inte tänkt på det så mycket utan accepterat det faktum att det alltid var han som fick gå ut och jobba när det började regna. Vilket betydde väldigt mycket arbete eftersom de bodde så nära havet. Han hade alltid hört historier om havet men aldrig varit vid det. Deras hus låg vid Ainderbukten och de höga bergen som prydde landet i söder reste sig bakom dem.
Medan han leende lyssnade till tjuten från föräldrarna såg han en man komma gående mot honom i regnet. Regnet var inte lika skonsam mot honom såg han snart. Vid varje kliv åkte han ner en centimeter till i leran.
Personen kom fram till honom och Rud kunde nu se att han hade en rock med kåpa på sig. Det betyder att han inte är härifrån, tänkte han, stolt över sin otroliga slutledningsförmåga.
"Godag!", sade Rud för att dölja sin nyfikenhet. "Vem är du?"
Mannen hade ett stort vitt skägg vilket tydde på att det var en mycket gammal man. Rud gratulerade sig precis för sin otroliga slutledningsförmåga igen när mannen sa med en röst som tydde på att han var förkyld: "Vi måste härifrån omedelbart, jag hinner inte berätta varför. Säg till dina föräldrar och ta med dig det du behöver. Möt mig vid korsningen om en halvtimme."
"Okej"
Plötsligt pekade den gamle mannen mot skyn "Vad är det där?!".
Rud tittade förskräckt uppåt men såg ingenting. "Vad pratar du om? Det finns ing..." Mannen var borta. Oj. Riktig magi tänkte Rud. Nej vänta, nu såg han mannen precis springa bakom granen. Vilken konstig gammal man tänkte han medans han gick mot huset med en god anledning.
Efter avtalad tid kom Rud till avtalad mötesplats. Där väntade hans båda vänner Lego och Kirk. "Vad gör ni här?", undrade han misstänksamt
Lego såg som vanligt lite dum ut men om man kom honom riktigt nära kunde man också märka att han verklgen var det. "En mystiskt man sa åt mig att möta honom här", sa han.
"Mig med!", sa Kirk. Kirk var huvudet högre än både Rud och Lego men brukade inte skryta om det.
"Han kom även till mig. Men vart är han?", undrade Rud och såg sig omkring, men slutade leta när en gammal man med ett skrik ramlade ner från trädet ovanför dem. Vännerna såg på varandra och såg sedan på den gamle som fort samlade ihop sin hatt och stav och vinkade dem till sig.
"Ehh jag spanade bara. Nu sätter vi fart", vad det enda han sade.
"Men...", började Lego men blev snabbt avbruten av den gamle.
"Vi har inte tid med frågor nu, tiden rinner iväg!"
"Kan vi inte ens få veta vad du heter?", envisades Lego.
Den gamle såg helt ställd ut och svarade sedan snabbt "Jovisst kan ni få veta det, bra att du har huvudet på skaft pojk. Synd att ni båda andra inte kan visa sådant. Ni kan kalla mig Furst Trollkarl tills vidare."
"Furst Trollkarl?", undrade Kirk klentroget.
"Jaha bara Trollkarl då!", sa trollkarlen förläget.
"Varför tar vi inte hästar?", undrade Rud förvånat när de sprang förbi stallet.
"För att hästar luktar illa och de äter som hästar", svarade trollkarlen argt.
Då påminde Kirk att man kunde äta upp hästarna om man fick slut på mat. Efter ett ögonblick red de snabbt iväg mot norr på sin nyköpta reservmat. Lego envisades med att kalla sin häst Pålägg och skrattade åt det i flera timmar.