Här är en saga, som jag har skrivit, och skulle vilja få lite kritik för, och egentligen tänkte lägga ut på Shelfwodd, men det fungerade tyvärr inte:
Ishäxan
Del 1, den underliga växten
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som tyckte om
att tälja barkbåtar.
Varje dag gick han iväg till skogen för att leta efter en lämp-
lig träbit att använda som skorv.
Egentligen tyckte inte pojken, som förresten hette Daniel, om
skogen. Den var för stor och för tät, och Daniel var mörkrädd.
Men han ville ju ha sina barkbåtar.
Hans mamma tyckte inte heller om skogen.
"-Du ska väl inte gå till skogen, pojke?" kunde hon säga, för
att sedan fortsätta med "jag tycker inte om tanken på att du
går in där alldeles ensam."
I själva verket var inte Daniel och hans mamma de enda som
såg på skogen med en viss skepsis; i hela bygden gick det väl-
digt hemska och sannolikt väldigt osanna rykten om "mörker-
skogen", som den kallades.
Men trots all osannolikhet i dylika rykten, kunde Daniel inte
låta bli att rysa till varje gång han gick genom skogen.
Den här dagen var en väldigt solig dag, och Daniel kände sig
riktigt munter när han promenerade in i skogen. På vägen dit
hade fåglarna hållit honom sällskap med sin sång, men inne i
skogen var det alldeles tyst.
Daniel ryste till.
När Daniel kom fram till floden han brukade hålla till vid,
upptäckte han att där inte fanns ett enda barkstycke av lagom
storlek. Han letade och letade, men kunde inte finna någon
som var större än hans barnsliga lilla handflata.
Uppgivet satte sig Daniel på en sten nära floden, och när han
satt där upptäckte han något underligt.
Något som mest av allt såg ut som en liten hand (inte särskilt
underligt, eftersom det faktiskt var en grön liten hand) stack
upp ovanför den grumsiga vattenytan, mitt i forsen.
Daniel smög sig närmare, längs kanten av floden.
Det var verkligen en grön liten hand, såg han nu. En barnslig
liten hand med sju små nätta fingrar. Vem som helst kunde se
det uppenbara, men Daniels hjärna slog bakut.
Det kan inte vara en hand, informerade hans hjärna honom
förtroligt. Förmodligen är det en växt, eller något.
Daniel bestämde sig för att undersöka "handen".
Han vadade ut en bit i det (konstigt nog) riktigt kyliga vattnet
och bet ihop när vattentemperaturen slog som en slägga mot
hans ben. Strömmen var stark och Daniel var helt koncentre-
rad på att inte halka. Han började att ångra sitt infall.
Det var kanske på grund av att han var så koncentrerad, kan-
ske på grund av ren tankspriddhet, som Daniel inte noterade
hur växten reste sig upp, formade något som mest av allt lik-
nade en mycket underlig liten människa...
När han slutligen upptäckte det var Daniel alldeles för sur och fokuserad för att bry sig om småsaker (t ex att växten i själva
verket var en vätte).
Han vadade med en min av idiotisk beslutsamhet fram till den
lilla varelsen, som lugnt betraktade honom med ljusröda små
ögon. Den log isande.
Daniel snubblade plötsligt på en av de halkiga stenarna, och
han föll huvudstupa framåt mot den lilla vätten.
Vätten i fråga log bara ännu bredare, och med en planka, som
den tidigare hållit gömd bakom ryggen, slog den till Daniel.
Daniel föll ner i det forsande vattnet, och när vätten tog tag i
honom och började släpa på honom inåt land var han av-
svimmad. Vätten drog pojken med sig mot den djupaste delen
av mörkerskogen...