Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Ishäxan

Och alla de här hoppen, och "-":ena är bara lagom irriterande, inte sant?

del 2. dagen med vättarna
Daniel vaknade. Han reste sig inte upp, och han öppnade inte
ögonen. Anledningen till det är att man aldrig kan veta...
"-'an vaken?" viskade en underligt ljus stämma frågande.
"-Nej," viskade en annan, gällare röst, "'yst nu! 'U väcker!"
"-'an vaken!" pep en tredje rösten och Daniel snarare kände
än hörde hur någon stillsamt satte sig ned bredvid honom.
Någon drog honom i håret.
"-Aaajj!!" tjöt Daniel och for upp, "vem drog mig i håret!?"
När han skrikit ett tag, och svurit en stund, började Daniel
lägga märka till omgivningen. Han befann sig i en dunkelt
belyst grotta, och på väggarna var fascinerande krumelurer
målade. Ifrån taket hängde silverfärgade istappar i ovanliga
former, och på en bädd av mossa satt två små vättar.
De båda vättarna var ovanligt små med vättemått mätt, och
det av den enkla anledningen att de var barn.
Den största, som var en hona, hade gyllenfärgade fjäll och
fantastiska ljusröda ögon, lika bländande som en laserstråle.
Hon log svagt, och ena armen var stödd mot en dödskalle.
Den andra vätten, som var hennes yngre bror, hade ljusgröna
fjäll och en min av "sista-valpen-i-affären" kategorin.
Hans ögon var ljust bruna, och lika intelligenta som den gen-
omsnittliga abborrens.
Han betraktade Daniel med något som liknade nyfikenhet.
Daniel tog sakta ett par steg framåt, och öppnade munnen för
att säga något idiotiskt (i stil med "hej, trevligt att lära känna
er, men nu måste jag faktiskt gå hem"), när han plötsligt fick
en känsla av att någon... något betraktade honom.
Daniel vände sig om, och mötte den vuxna vätten för första
gången. Hon såg föraktfullt på honom, och ett litet hånleende
lekte på hennes läppar. Vätten gav honom en frostig blick.
Det var inte kärlek vid första ögonkastet, direkt. Vättens
blick var så ondskefull och hatisk att bara frost var en dålig
liknelse. Is, vore mer passande.
"-Eeeh... Hallå", sade Daniel försiktigt.
Vätten svarade inte, och verkade mer intresserad av sina barn
än sin fånge. De tre vättarna satte sig i en liten ring, och de
verkade mycket fundersamma.
De funderade på vad de skulle göra med Daniel.
"-Äta 'onom!" föreslog den lilla röda entusiastiskt.
"-Ja!" sade den vuxna vätten och hakade genast på, "äta 'onom,
mosa 'onom, scheka honom, filéa 'onom!"
Daniel förstod med en isande klarsyn att han hade problem,
och det allvarligt.

Två av vättarna hade gått iväg för att låna buljong av en
granne. Inte för att Daniel brydde sig över att de tänkte koka
soppa på honom. Sådana detaljer kändes ganska oviktiga.
Det var att de tänkte döda honom, och sedan äta upp honom,
som bekymrade Daniel.
Han var invirad i ett par rep, och han var rätt så skärrad. Att
han skulle bli filéad och sedan uppäten var avgjort inte vad
han väntat sig av dagen.
Det lilla gröna vättebarnet, han som blivit kvarlämnad som
vakt, betraktade honom oroligt. Daniel log försiktigt mot sin fångvaktare, som bara verkade ännu räddare.
"-Du behöver inte vara rädd", suckade Daniel åt den lille vät-
ten, "jag är inte farlig!"
Vättebarnet, som inte trodde ett dugg på sin fånges konstiga
prat, sa:
"-'Yst! 'U inte 'rata!"
"-Prata?", frågade Daniel, "vill du att jag ska vara tyst?"
Barnet nickade ivrigt, och började sedan darra. Han begravde
sitt ansikte i de kloförsedda händerna, och skakade av gråt.
"-Jaha!" sa Daniel till ingen speciel, och kände sig alldeles
hopplös. Han såg sig uttråkad omkring i grottan, och blicken
fastnade på den lille gråtande vätten.
"-Vet du vad", sa Daniel sakta, samtidigt som en plan långsamt
bildades i hans huvud, "om du löser upp de här repen, så lov-
ar jag att vara tyst."
Vätten såg förvånat på honom.

En tyst skugga skyndade sig bort ifrån vättarnas grotta, hastigt
springande och då och då väjande undan fallna träd och gren-
ar. Det var en person som inte var mer förföljd än en isbit på
nordpolen, men sättet han rörde sig på antydde att han helst
ville se det fortsätta på det viset.
En uggla hoade dovt.


Namn: Eowyn
E-post:
Tid: 12:35
Datum: 2001/12/20