Nåja...
Läs till kapitel tre, innan du bedömmer en saga, brukar jag alltid säga (tyst, för mig själv, liksom) och därför kan ni väl läsa den här, innan ni berättar om ni skulle vilja läsa mer, eller om jag ska strunta i hela projektet "höja detta MVG till... eh... Vi borde ha en större betygskala... eh... MVG+ ?"
del 3. den förkylda vampyren
Daniel småsprang genom skogen.
Han hade ingen aning om var han var, och än mindre om vart
han var på väg. Skogen var så mycket mörkare än han var van
vid, och ideligen stötte han på träslag som han aldrig hade sett
förut. Daniel trodde sig veta vad det berodde på. Förmodligen
hade det något att göra med att han aldrig varit så djupt inne i
mörkerskogen förut.
Han hade aldrig vågat, han hade alltid lytt sin mor. Men nu...
Daniel snyftade andfått.
Han var mycket rädd och hungrig, trött och dessutom frös han.
Då sprang Daniel plötsligt ut i en glänta som bredde ut sig
framför honom, och där fick han syn på en liten stuga.
Kanske fanns det någon där som visste hur han skulle gå för
att komma hem?
Daniel gick fram till den lilla stugan, och knackade på.
"KNACK, KNACK!"
Dörren öppnades, och en mycket förvånad ung häxa stack ut
sitt huvud genom den.
"-Jaa?" frågade hon den lille pojken som just knackat på,
"vad vill du?"
Daniel tog mod till sig.
"-Jo..", sade han långsamt, "jag undrar... Vet fröken hur man
hittar ut ur den här skogen? Jag har nämligen gått vilse..."
Kvinnan i dörröppningen gav honom den sortens blick man
ger någon som just sagt att elchocker kan bota cancer.
Allvarligt tvivlande.
Häxan var en ganska vacker kvinna. Hon hade långt, brunt hår
och mörkblå ögon. Hennes kläning var lång och svart och
hon såg väldigt förvånad ut.
Som kronan på verket hade hon spetsig hatt fastsatt ovanför
allt det mörkbruna håret. Hennes namn var Sangahea.
"Är du säker på det?" frågade häxan till slut.
"Säker på vad då?" frågade Daniel.
"Säker på att du gått vilse i mörkerskogen, och nu kommer till
mig och ber om hjälp?"
"Ja..", sade Daniel osäkert, "varför inte?"
"Jamän så gör man ju bara inte!" exploderade Sangahea ilsket,
"är du helt borta på hjärnfronten, eller? Dumma barnunge!"
Hon smällde igen dörren.
Daniel gick förvirrat därifrån. Hade han missat något, eller?
När Daniel gått ett tag, märkte han att skogen blev allt mer
läskig och allt mindre "lugnet-före-stormen" -aktig.
Ruttna trädgrenar sträckte sig efter honom och här och där
låg kropparna efter döda djur, halvt dolda av de stickiga bus-
kar som växte precis överallt. En korp, som satt uppflugen i
ett sotigt träd, skrattade retsamt åt honom.
Okay, tänkte Daniel, det här är inte så bra...
Ett av de ruttna träden knakade oroväckande, och sedan föll
det plötsligt mot marken, landade läskigt nära Daniel.
"DUNS!"
Daniel ropade förskräkt till och hoppade snabbt undan.
Ropet spred sig genom skogen, och när det ebbat ut kändes
skogen oroväckande tyst...
Daniel stelnade till i ett ganska så fåfängt försök att ta sig
igenom ett av de stickiga snåren, som tycktes så populära där
i mörkerskogen.
Framför honom reste sig ett bäcksvart slott, med så många
och så mörka tinnar och torn att man nästan tvivlade på att
de fanns där. Ett par asfåglar kretsade runt de nedre tornen
(det var möjligt att de gjorde det högre upp också, men tyvärr
gick det inte att bedöma, eftersom ett par moln var i vägen).
Det var ett mycket högt och mycket ödsligt slott, och Daniel
ryste faktiskt till.
Den svarta korpen flög förbi honom, och den skrattade hest
åt den olycklige pojken.
Solen sjönk längre ner på horisonten...
"BONK, BONK!"
Daniel såg sig nervöst omkring. Det svarta slottet reste sig fram-
för honom. Han stod på en oroväckande svajande bro, och
han hoppades desperat att den inte precis som trädet och skog-
en runt omkring var murken.
Den stora, svartmålade ekporten öppnades försiktigt på glänt.
En förkyld herreman med en näsduk tryckt mot sitt perfekt
modulerade ansikte tittade försiktigt ut.
Han blottade ett par spetsiga huggtänder när han öppnade
munnen och sa:
"-Är det (host!) ni, doktorn?"
Herremannen verkade bara svagt förhoppningsfull, när han
snörvlande väntade på svar.
"-Nej", svarade Daniel allvarligt, "det är Daniel. Jag har gått
vilse och undrar om du kan berätta hur jag ska göra för att
komma ut ur den här skogen?"
Mannen i dörröppningen granskade honom besviket.
"-Utan att bli kidnappad eller uppäten", tillade Daniel vist.
"-Vilse säger du?" sade den föskylda herremannen tankspritt,
"-nåja, då är det väl bäst att du kommer in. Jag får (host!) inte
vara ute, förstår du. Eftersom jag är förskyld", förklarade
slottsägaren och slog upp porten med en liten bugning.
Han vände och fösvann snabbt in i slottet.
Daniel följde nyfiket efter.
"-Mitt namn (host!) är Eugêar Mèrlis", sade den förkylde
slottsägaren och satte sig i en djup vinröd fåtölj.
"-Jag är baron, och jag... Slå dig ner för all del", tillade han
plötsligt och lade märke till att Daniel stod kvar borta vid
dörren.
"-Är du en vampyr?" frågade Daniel och satte sig på en stol.
Eugêar verkade besvärad, och han fick ett lång hostattack in-
nan han kunde svara.
"-(host, host, host) Hrmm... Jo, det stämmer nog, tyvärr, att
jag är en vampyr", suckade han till slut. "Och en förkyld vam-
pyr, dessutom. Vissa är födda med otur."
"-Förkyld?" frågade Daniel, "men varför... Vet du inte vad som
hjälper mot förkylningar?"
Av någon anledning så tyckte han synd om den ömkansvärda
vampyren. Eugêar tycktes så uppgiven, så sorgsen.
Vampyren gav Daniel en fientlig blick.
"-Behagar du (host!) skämta? Naturligtvis vet jag vad som hjäl-
per mot förkylningar. Naturligtvis var det det enda (host!) bote-
medlet som stod i (host!) läkarboken. Naturligtvis så råkar jag
vara allergisk mot vitlök! (host!) Jag är trots allt en vampyr!"
Daniel såg medlidsamt på Eugêar.
"-Vitlök hjälper väl ganska bra, antar jag", började Daniel,
"men har du testat med te?"
Vampyren såg osäkert på honom.
"-Te? Aldrig att någon har nämnt te, förut..."
Daniel strålade mot honom.