Tack, EZAK!!!!
Den där meningen...
Den har jag lagt till efterhand.
När jag skrev det där stycket hade jag nämligen ingen aning om vad häxan skulle heta.
Jag får fundera på den där meningen. Måste komma på något som passar in, istället.
Här är fortsättningen =) :
del 4. Den avundsjuka häxan
Sangahea, en tillfälligt irriterad häxa, var fundersam.
Hon kastade en snabb blick på anledningen till sin irritation,
som nervöst såg på henne.
"-Ta det där en gång till", bad Sangahea pojken.
Daniel suckade och tog det en gång till.
"-Jo, eftersom Eugêar Vampyren är förskyld, har jag kommit
hit för att fråga dig om du har en kopp te att undvara?"
Han log nervöst och fingrade lite på en dolk av silver som
Eugêar gett honom ("Ta den här, pojk. Behöver den inte.
Många farliga bestar ute så här dags. Jag om någon borde väl
veta. Hehe", som vampyren uttryckt det).
"-Eugêar, eh?" sade häxan bedrägligt milt, "Eugêar!? Så han har
gått och blivit förkyld, eh?" hon log bittert, "kan inte säga att
det är annat än rätt åt honom. Han förtjänar det verkligen, den snobben. Tror att han är för bra för oss andra. Bo i ett slott i
en sabla kyrkogård och se ned på oss andra, bara för att han är
adlig. Den skiten", tillade Sangahea häftigt.
"-Men ni andra bor också i skogen", påpekade Daniel förvånat,
"och jag förstår inte vad som är förnämt med att bli förkyld."
Sangahea såg tomt på honom.
"-Ursäkta mig?" sade hon.
"-Äsch. Såå... Kan jag få lite te?" sade Daniel.
"-Nej, det kan du inte!" fräste häxan och smällde igen sin dörr.
"KNACK, KNACK!"
Daniel bankade argt på häxans dörr.
"-Öppna!" skrek han mot den låsta dörren, "det där är verkli-
gen känslokallt av dig!"
Sangahea tappade en tallrik i golvet. Hon muttrade argt:
"-Tjat, tjat."
Daniel hade bankat, tjatat och bett (och, när ingenting annat
hjälpt, skrikit) i ungefär en och en halv timme.
Det var nu verkligt mörkt ute, och Daniel började känna sig
en smula skrämd. En blodröd fullmåne såg ner på honom, och
underliga ljud hördes i natten.
"-Snälla", bad Daniel förtvivlat. "-Snälla rara."
"-NEJ, sade jag ju!" skrek häxan innifrån stugan, med arg röst.
"-Nähe", sade Daniel uppgivet. Han lutade sig mot stugans ena
vägg, och sjönk långsamt ner mot marken. Han satte sig.
"-Då stannar jag här hela natten!" skrek pojken till Sangahea.
"-Kan du inte!" fräste Sangahea. "Du skulle bara bli uppäten av
något odjur! Ge dig iväg, pojk!"
"-Kan jag visst", muttrade Daniel och slöt ofrivilligt ögonen.
Han var trött, så trött.
"Knak."
En kvist gick av. Ljudet ekade genom skogen.
Daniel vaknade. Han sträckte på sig, och försökte minnas var
han var någonstans.
Visst, sjuttsingen, han måste ha somnat.
Daniels tankar började så sakteligen uppdateras.
En tanke slog honom.
Vänta lite nu... Knak? En kvist som gick av?
Han reste sig upp, spejade yrvaket omkring sig, blinkade till
och började tyst följa efter häxans flyende gestalt.
Häxor har fler nattliga ärenden än andra vid fullmåne.
Det har även varulvar.
Nio små skepnader slöt sig i en tät svans bakom Daniel.
Ledarvargen morrade hungrigt.
"-Morr."
"-Kaszmeda", viskade Sangahea tyst, "frigör mig från ljuset."
"-Yrk'qidea, stärk min tro. Allhomora, giv mig seendets gåva."
Häxan knäböjde graciöst vid det mörkröda altaret.
Rött, av offerblod, svart, av ondska.
Daniel hukade intresserat bakom en buske. Det här skulle bli
något att berätta för barnbarnen. Garanterat.
"-Eihooda, föryngra mig. Seqaz, vidrör mig. Giv mig styrka,
andar! Giv mig styrka, mina enda sanna gudar!"
Daniel kände sig nervös. Han var säker på att någon iakttog
honom. Framför honom, började häxan bli allt mer ockult.
"-Haorra! Giv mig kunskap! Prezka! Giv mig makt! Aflone!"
skrek hon och reste sig upp från sin knäböjande ställning.
Sangahea ställde sig mitt emot altaret och började sedan dansa
en vild och medryckande, nästan spasmisk dans, in och ut mel-
lan träden. Det var då varulvarna attackerade henne.
"-Morr! Gläffs! Wauggh!" skällade varulvarnas ledare och
kastade sig över häxan bakifrån. Från sin plats bakom tör-
nebusken, hade Daniel en perfekt synvinkel.
Varulven, vars namn var Tevfel, slet sönder Sangaheas häxhatt
på tiden av ett ögonblick. Sangahea skrek.
"-Hjälp! Någon -hjälp mig! Ahhh!"
De övriga varulvarna kastade sig nu över häxan, och de slet
och drog i kläderna som tillfälligt skyddade en skrikande gest-
alt som vred sig på marken och sprakade och slog.
Pojken såg på med fasa. Häxan snyftade och skrek om vartan-
nat, och varulvarna morrade och skällde.
Daniel reste sig upp, höll dolken väl dold i sin hand och skrek:
"-Ni där... Kom och ta mig!"
Han vände sig om och sprang. Pojken stannade till då och då,
och ropade små uppeggande saker.
"-Kom och ta mig, era byrackor!"
"-Kom då, voffsingarna!"
"-Komsi, komsi, komsi, hundskrällen!"
Och varulvarna satte genast efter honom, skällande, gläfsande
och hotfullt morrande. Tevfel slickade sig om munnen.
Långt, långt därifrån, vid Daniels hemby och uppväxtsort,
hade sökandet efter en vilsegången pojke just börjat.
Det var en ovanligt stor skallgångskedja, men å andra sidan
hade de extra mycket att söka igenom.
Hela mörkerskogen.
Vem vet vad de kunde hitta där...