Jag använder ord som fan och helvete i min bok. Det är ett medvetet grepp. För dessa personer existerar nämligen dessa begrepp, även om det inte har med kristendom att göra. (Föreställningar om en mörk värld med en mörk gud är inte något som kristendomen har monopol på. "Djävlar" används i många andra kulturer/religioner, till exempel.)
Men så är också vissa delar i min bok allegoriska. Poängen är inte att konstruera en helt ny värld (med precis samma företeelser som vi har, fast med andra namn - öh, what's the point?) utan att kanske få läsaren att känna igen sig. Kraftuttryck är kraftuttryck just för att de anknyter till starka känslor. Vilket språk talar man i en fantasyvärld? Tja, inte så ofta svenska. Man får väl tänka sig att deras uttryckssätt har översatts till svenska, och att det som känns hemtamt för dem också ska kännas hemtamt för oss.
Själv retar jag mig snarare på påhittade uttryck, i synnerhet svordomar. Säger någon "ljus!" så är det för mig bara ett ord och känslan som skulle överföras når mig inte. Ett kraftuttryck som är ett kraftuttryck även för mig, får däremot en resonans i mig.
Det som stör är, som ni också säger, känslan av att ett ord inte "hör dit", att det refererar till något som dessa figurer rimligen inte kan känna till. Men folk har lite skilda uppfattningar om vilka dessa ord är, ibland. Det finns de som har klagat på min bok för att den innehåller ord som "fölunge" (??) och "mysa". Eller för att jag emellanåt har undvikit fantasyordlistan. Efter att ha glott i ett antal fantasyböcker och även amatörskrivelser, har jag upptäckt att det tycks finnas en sådan ordlista. Det här är ord som många verkar tycka "ska" vara med i en fantasyberättelse:
sällsam
fager
vredgad
behandskad
glödgad
dimhöljd
...
och det man undrar är om dessa skribenter använder dessa ord till vardags också?
(Det är därför det är så bra att läsa sina egna texter högt ibland! Det är när man stakar sig som man inser att man kanske har valt fel ord.)
I Per Jorners debutroman "Efter lägereldarna" är all dialog konsekvent skriven på nutidssvenska. Det är rätt kul det också. Enda problemet är att slang är en färskvara. Tio år senare låter det väääldigt föråldrat. Meningen med detta grepp är som sagt att läsaren ska känna att personerna är "naturliga". På medeltiden talade man på ett annat sätt än idag, men folk kände sig väl moderna även på tiden, så att säga.