Underkänn inte gamla tiders författare utan att ha läst dem mera ingående. Strindberg som ung var lika galen som vår tids unga författare och han hade troligen klarat alldeles galant att skriva fantasy. Han skrev sagor och han skrev en del dramatik som kan betecknas som fantasy, t ex Ett drömspel. Att lärare framhåller Strindberg så ofta beror på att han är vår största inhemska klassiker. Han har ett språk som är det rikaste i vår litteratur och han är faktiskt rolig att läsa. Men risken med "klassiker" är att de blir söndertjatade av bl a lärare och såna som mig. Men jag gillade inte heller Strindberg i mina tonår. Jag tyckte han var hopplös och dyster. Och undvek honom i det längsta. Men smaken kan ändras.
Andra "klassiska" svenska författare som skrivit fantasy är Atterbom med "Lycksalighetens ö", ett fascinerande men svårgenomträngligt sagodrama på (tror jag, minns inte riktigt) 400-500 tättryckta sidor. Viktor Rydberg "Fädernas gudasaga" och "Singoalla". Han skriver fantastiskt bra, men den senare är kanske mera en riddarroman.Carl Jonas Love Almqvist är en hel värld att utforska, men kan vara svår. Jag läste två, tre av hans romaner i ett svep vid ett tillfälle och kände det efteråt som om jag haft hjärnfeber. Selma Lagerlöf, förstås, med fantasy och sagor. Nu har jag spårat ur.
Röda rummet i fantasymiljö? En synnerligen fascinerande tanke. Fast den blev nog ganska annorlunda. Fantasy innehåller ju element som vanlig skönlitteratur inte har. Men, tja, varför inte? Fantasy är ju gränslöst.