Ni har rätt allihop, tycker jag. (!!!)
Egentligen, det är ju bara ett ord. Jag tycker inte om ordet fantasy alls längre, det har blivit så trassligt och så omgivet av underliga uppfattningar och jag ser ingen knivskarp gräns mellan fantasy och annat ändå.
Huvudsaken är ju att alla böcker ska få lov att finnas, och att ingen ska vara rädd för att pröva något som verkar "annorlunda". Sedan vore det väl dumt om vi t ex förbjöd diskussioner om Mio min Mio på detta forum eftersom inte alla håller med om att det är fantasy. Eller nåt.
När jag första gången läste Tolkien var jag alldeles tagen. Tänk, en VUXENsaga! Och en vuxensaga skriven på ett modernt sätt också! Ja, faktiskt. Hur högtravande hans språk än blir emellanåt, så saknar berättelsen inte sådant som man hittar i alla moderna historier: gestaltning, miljöskildringar, parallellhandling. Säga vad man vill om bibeln och Iliaden och Gilgamesh, men i all sin poesi saknar de ändå dessa saker.
Tolkien var faktiskt den förste författaren jag stötte på som kombinerade den verkligt komplicerade sagan med denna moderna berättarteknik - och skrev för vuxna. Jag tror att det var därför SoR gjorde ett sånt oerhört intryck på mig.
Men! Detta var i början på det oskyldiga 1980-talet, och ingen hade berättat för mig att detta var en särskild genre som hade en engelsk beteckning. Jag trodde att jag läste en saga, en fantasihistoria.
Såja, nu kom jag från ämnet. Tolkien gjorde alltså detta intryck på mig, men före honom fanns Astrid! Nog märker jag att Bröderna Lejonhjärta tycks vara för en annan åldersgrupp än SoR, men min första spontana reaktion var ändå att det var samma TYP av historia. Och Ronjaboken läste jag inte förrän långt efter filmen, som i sin tur hade premiär när jag tagit studenten så ... tja, jag hade full behållning ändå av den historien.
Blev någon klokare av mitt inlägg? Äsch, jag är förkyld och snurrig i skallen så jag ska nog sluta pladdra nu ...