Fel, det är fler än du tror som tillbringat sina högskoleår på samma sätt som du. Jag har stått med rakbladet i handen flertalet gånger pga mobbingen jag utsattes för.
Under många år levde jag med "vissheten" att jag inte var värd att leva eftersom jag ändå bara var en fet, ful, illaluktande nörd. Enda anledningen till att jag lever idag heter Angelica. Hon har stått brevid mig ända sen lekis.
Det man måste försöka förstå, även om det är smått omöjligt att göra när man är mitt uppe i det, är att det kommer en ljusning. Men man måste försöka själv. Att bara ge upp är oftast ruskigt frestande, men något i oss säger att det inte är rätt, eller hur? Jag hittade min styrka till slut och mår idag väldigt mycket bättre. Men fortfarande har jag svårt att lita på folk, jag utgår från att folk skrattar bakom min rygg. Det är fortfarande jobbigt, men man måste försöka hitta de positiva saker som faktiskt finns i livet.