Hej!
Skulle vilja ha lite bed�mningar p� den h�r - och skriv nu inte bara att den �r knasig, f�r det vet jag redan.
Stj�rnfall �ver Alcahed
Prolog
En g�ng f�r l�nge, l�nge sedan, n�r m�nniskorna �nnu var of�dda skuggor och innan stj�rnorna hade stannat i sina bannor, fanns vi.
Det var vi som skapade den f�rsta f�geln, l�t den f�rsta fisken simma och s�g det f�rsta molnet teckna fantsifulla former p� himmeln.
Vi �r inte skaparna, f�r n�r vi som f�rsta levande varelse skapades var vi inte ensama, utan hade varandra. Vi �r inte heller f�rg�rarna; f�r n�r slutet kommer har vi f�r l�nge sedan g�tt upp i r�k lik den vi skapades av.
Nej, vi �r de skapade. F�rst av alla varelser att f�ddas, p� den tiden n�r gudarna �nnu inte l�rt sig dumheten i att ingjuta alltf�r stor visdom i en varelse som blott �r d�dlig.
Stor kraft gavs vi; att dr�mmarna om �nnu mer kraft inte var helt om�jliga.
S� stark, i sanning, att vi inte bara var de f�rsta att f�das; vi var ocks� de f�rsta att d�.
Underligt, kan v�l tyckas, att od�dliga varelser d�r, men i realiteten �r det bara vad man kan f�rv�nta sig.
Givna krafter av s� kraftfulla slag att de kunnat f�rinta den v�rld vi givits att leva i, s�kte vi girigt efter �nnu mer kraft. Att rycka upp ett berg ur den mark den st�r i, �r om�jligt; likv�l kunde vi g�ra det. Att sk�nka livet �t den som f�rlorat det en g�ng innan, �r om�jligt; likv�l kunde vi g�ra det. Att ha mer kraft �n gudarna, de som gett oss kraften och �r v�r k�lla till den, �r om�jligt; likv�l f�rs�kte vi.
Vi dr�pte varandra under de sju f�rsta �ren av krig och lidande som v�rlden n�gonsin har erfarit; vi slogs och intrigierade, f�rs�kte att stj�la v�ra systras krafter.
D�raktigt trodde vi att gudarna, v�ra egna skapare, skulle l�ta oss v�xa tills v�ra krafter s� vida �versteg deras som all v�r kraft i ett k�rl skulle.
N�r s� m�nga av de v�ra hade slaktats under de hemska sju �ren av on�digt v�ld och lidande, att bara sju av oss f�rstf�dda �terstod, talade Skaparen och V�rldsalltet till oss.
De sade, att vi var s�som olydiga barn. De sade, att vi var liksom katten n�r vi leker med musen; omedvetna om den pl�ga vi skapade. De sade, att vi s�som barn skulle bestraffas f�r den pl�ga vi sk�nkt v�ra systrar och v�r moder. De sade, att vi s�som barn var omedvetna om den pl�ga vi sk�nkt v�ra systrar och v�r moder. De sade, att de skulle g�ra oss medvetna om den. Och det gjorde de.
Alltf�r m�nga dagar, m�nader och �r tillbringade vi s�rjande �ver den sm�rta vi skapat. Till slut, n�r vi var s� tr�tta p� livet som p� oss sj�lva, kom Skaparen och V�rlsalltet till oss.
De sade, att vi s�rjde v�ra systrar och att det var fel. De sade, att vi skulle bestraffas. De sade, att vi skulle v�lja en och endast en att sona alla v�ra brott. De sade, att om alla skulle f� sona sina brott skulle de tvingas ta hit v�ra d�da systrar fr�n underjorden.
Och de kunde de inte.
S� de gav oss sju dagar och bara sju dagar att be f�r v�ra liv eller v�ra samveten inf�r v�ra systrar p�. Men n�r den sjunde dagen kom, och det blev min tur att bedja kunde jag inte �ppna munnen och tala. Orden fastnade i mitt huvud och ville inte tr�da fram. K�nslor svepte �ver mig likt stj�rnorna p� himmlavalvet gjorde den dagen, n�r jag f�rstummat s�g hur mina systrar skadeglatt best�mmde sig f�r att v�lja mig som lammet att offra. Jag s�rjde mina systrar, �ven de �nnu levande, f�r deras sj�lar var d�mda.
Och jag gr�t.
N�r dagen var till �nda, kom Skaparen och V�rldsalltet till oss.
De sade, att systrarna p� gott eller ont valt mig. De sade, att jag, p� gott eller ont, var utvald att sona. Och sona skulle jag.
Jag gr�t inf�r dommen, f�rs�kte f�rneka att det h�nde. Men h�nde gjorde det, och jag var inte tillr�kligt stark att �ndra p� h�ndelser redan skedda.
Jag �r en f�rstf�dd, inte en gud.
Och gudarna s�g p� mig, d�r jag gr�t inf�r det som p� samma g�ng var b�de en dom och en befrielse.
De sade, till dig s�tter vi allt v�rt hopp. Du �r utvald, att r�dda v�rlden undan konsekvenserna av ert handlande. De sade, torka dina t�rar, ta dig samman v�r dotter, Du �r utvald och Du skall v�lja. De sade, det �r du som skall v�lja universums �de.
Och jag h�ller precis p� att best�mma det.
Och mina systrar �ldrades och dog liksom m�nniskan, f�r utan ett rent samvete som sk�ld kan ingen bli od�dlig.
�rstiderna kom och gick. �ren blev till eoner. Eonerna gick. Tiden forsade ifr�n mig i en strid fors, och jag hade �nnu inte best�mt mig.
D� kom Skaparen och V�rlsalltet till mig.
De sade, att jag m�ste t�nka ut ett slut f�r allting. De sade, allting. De sade, m�nniskan blir gammal och d�r, och v�xterna vissnar och f�rmultnas. Stenen n�tts ned av tid och vind och vatten, och havets v�gor stannar utan en vind. Men var tar allt egentligen slut? De sade, allting.
Och pl�tsligt hade jag slut p� id�er.
�rstiderna kom och gick. �ren blev till eoner. Eonerna f�rsvann, bortbl�sta av vinden, och jag hade �nnu inte best�mmt mig. P� den yttersta dagen, slutet till allt, var jag �nnu os�ker p� universums �de.
Skaparen och V�rldsalltet kom till mig, gr�lade �ver min tveh�gsenhet.
De sade, varf�r g�r du s� h�r mot dig sj�lv, v�r dotter? De sade, om du vet hur allt ska sluta, s� kommer det heller inte att sluta. Allt kommer att b�rja om igen; och igen, och igen, och igen. De sade, och varje dag, kommer du att f� sona. Du �r utvald, v�r dotter, utvald att v�lja och sona. Om du inte v�ljer, kommer du f� leva om det hela en g�ng till, tiden kommer att �terv�nda, och du kommer att f� sona i �nnu en evighet.
Och jag sade: men om allt b�rjar om p� nytt, kan man d� inte hindra vad som h�nde? Att mina systrar utrotade varandra, och att jag valdes att sona?
De sade, nej, det fungerar inte p� det s�ttet. Om du f�ds �ter kommer det inte vara som en f�rstf�dd; det kommer att vara som livet sj�lv, eftersom endast livet kan best�mma hur det �ndas.
Och jag sade: men d� s�...
Och sedan kom slutet. Och styrkan. Och krafterna. Och visheten. Jag var livets gudinna, och allting b�rjade om p� nytt.
Allt slaktandet.