Alla är inte troende. Men alla har någon gång - hoppas jag - varit förälskade. Ni vet alla hur det är. Det finns folk i ens omgivning som inte förstår ens känslor eftersom de inte delar dem. Det finns till och med en del elaka typer som hånar en för det man känner, eller rentav ger sig på den man älskar. Och det gör ont.
Situationen är ungefär densamma när en icke-troende ska tala om för en troende att han/hon måste vara dum i huvudet som tror på ... det där. Det är bara så att den ene ser något som den andre inte ser. Och det omvända är lika illa, se Jills inpass här ovan. För det man tror, det tror man ju på. Att tro är att ha en form av visshet som ligger bortom logiken.
jag är troende och har full respekt för icketroende. Jo. Jag är inte ute efter att omvända någon. Jag är inte heller på något vis intresserad av att debattera det jag tror på för det är en personlig sak. Jag skrev en fantasybok som "diskuterade" olika slags ondska, bland annat den blinda fanatismen. Det var väl också ett sätt att ge min syn på vissa saker. Men i övrigt föredrar jag att inte prata så mycket om det.
Men för att klargöra saker och ting: jag är inte bokstavstroende. (Tycker att bibeln i vissa avseenden är gräslig.) Jag är inte fanatiker. Jag tvivlar ibland. Jag förnekar inte Big Bang och Darwin, jag har trots allt en högskoleexamen i teknisk fysik. Den gud jag tror på, står över alla angrepp och alltså behöver jag inte bry mig om vad folk säger.
Det är alltså inte för min egen skull jag avråder från debatt mellan troende och icke-troende. Men jag har sett ett antal sådana här diskussioner innan och de slutar _undantagslöst_ med att folk blir förbannade eller ledsna - just för att det är känslor med, som sagt. Att få det man tror på, vare sig det är Gud eller Intet, hånat, är INTE kul. Det är ett angrepp mot en själv.
Bibeln kan man prata mycket om. Det är tro man inte ska diskutera, om man inte har ett väldigt stort förtroende för dem man diskuterar med.