Att döma av gensvaret vänn Mic fått, rörde han (hon?) vid en öm punkt. Men även om han kanske inte uttrykte det särskilt väl, lyckas han snudda vid ett väsentligt ämne.
Jag kan inte under några omständigheter hålla med om att läsande i sig är negativt - tvärtom! Men en fråga som går tillbaka till Tolkien, den också, är om fantasy-läsande (och sedan ett par decennier rollspelande) är verklighetsflykt, eskapism. (Eller, för att nyttja värde Mics terminologi "avsaknad av liv".)
Min egen åsikt är nog trots allt att fantasy-läsning mycket väl lämpar sig för att fly verkligheten: verkligheten är trots allt, som Tolkien också påpekade, inte alltid ett så trevligt ställe. Långa serier med 800-sidiga romaner ger möjligheten att helt försvinna in i en annan värld och inte behöva bekymra sig om betyg, prov, miljöförstöring, arbetslöshet, mobbing, och annat otrevligt som många tvingas konfronteras med i vardagen. Fantasyn i allmänhet företräder trots allt åsikten att den lilla människan (barnet, hoben, alven, dvärgen) betyder något, kan påverka det globala skeendet, och detta måste för många kännas som en tröst i ett ohanterligt samhälle.
MEN jag tror inte att detta betyder att man ständigt håller sig ifrån "livet"; där Tolkien accepterade att det kanske handlade om en flykt (men snarare fångens än desertörens) ser jag hellre på det som en semester. Lika väl som man kan lämna verkligheten bakom sig genom att meka med bilen en hel helg, "supa skallen av sig", åka till Mallorca, eller drömma om miljonvinsterna framför Bingolotto, kan man läsa en god (fantasy-)bok. Och jag tycker nog personligen att läsandet är mycket mer givande i längden.