Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Hur lyckas man med sin första sida?

Sofia! Det här med första sidan kan vara svårt tycker jag själv. Lagom mystiskt, lagom realistiskt om du förstår vad jag menar. (Det gör jag knappt själv!). Men mitt råd är att du ska skriva efter din egen känsla. Så här börjar jag min roman (som faktiskt Niklas Krog tyckte om).

Stormtid, svärdtid, sorgtid?
Alla tre stjäl de ljuset. Men aldrig ska man skåda ett mörker som i Stjärnans Timma.
Det väller ur henne som inte känner stjärnors hemligheter. Varför har hon annars aldrig förstått att stjärnor ska stråla och ge liv? Inte bringa mörker eller sluka världar?
Även midnatt symboliserar mörker. Men samtidigt ljus. Det kommande ljuset från dygnet som strax ska till att födas. Midnatt, bidnatt, fridnatt??

I midnatt rörde mannen äntligen vid urbergets hjärta. Han var då långt från de vindsvepta hedarna, men i gengäld i närheten av det stormpiskade havet.
Grottans bål värmde hans frusna kropp. Underjorden slöt sig som ett hölje kring honom. Han var inte längre ett rov för ovädret, det som nyss sänt skurar av regn över hans panna. Kalla droppar som fångats upp av de korpsvarta hårslingorna.
Mannens namn var Brandur. Han var döpt efter Eldrikets skarptandade klippor, men tjänade jordens element. Dock var Brandur ett namn som klädde honom. För en klippa var han. Åtminstone för somliga. De som ville att Lodfåhl åter skulle förvandlas till en fridfull värld. Men hur löd hans egna innersta önskningar? Och hur löd egentligen hans ärende hit till denna undangömda ö?
Inte ens völvan visste det. Även om hennes gåva var att läsa människors hjärtan och öden. Men ana kunde völvan där hon satt vid sitt bål och väntade. Ana och grubbla. Många tankar ilade innanför den vakna blicken. Somliga upplöstes innan medvetandet fick fatt i dem. Andra stannade upp och lät sig djupare betraktas. Någon kanske rotade sig och började växa. Sträckte sig ut i nya riktningar och formationer. Kanske rentav bidrog till att förändra världsbilden?
Men det var i så fall i ett senare skede. Just nu kretsade nämligen tankarna kring den gäst som nyss hade stigit över tröskeln. Han som stod där gråögd som den rådande höstens himmel, reslig som alptoppen själv, och med ett hår som den stjärnlösa polarnatten måste avundas.


Namn: Helena
E-post:
Tid: 00:31
Datum: 2000/07/18