Julle m fl:
När jag tänker efter tror jag ni har rätt om varför det heter "science fantasy" och inte tvärtom, det hela kan förklaras med avseende på det språkliga och inget annat.
Men är verkligen fantasy större än SF?
Vi kan vara överens om följande:
1. Fantasy-läsarna är fler än SF läsarna i Sverige, fler fantasy-böcker säljs. Och detta har sin förklaring i att;
A. Fantasy lockar en yngre publik (tack vare böcker som harry Potter) i större utsträckning än vad SF, unga har tid att läsa, och unga köper mycket
B. Kvinnorna har en mer framträdande roll i fantasyböcker än vad de har i SF-motsvarigheterna, tjejer (som utgör 50% av befolkningen) tilltalas mer
Vilka argument finns för att betrakta SF som den överlägsna undergenren till orealistisk litteratur:
1. Genren har vaskat fram många klassiker, "fina" böcker, sådana som accepteras också av det litterära etablissemanget.
Många av Jules Vernes böcker hör hit. Också Orwells "1984", Kurt Vonneguts "Slakthus 5" och Ray Bradburys "Fahrenheit 453 (eller 451 eller nåt- den temperatur då papper brinner). Fantasyn har bara "Sagan om ringen" att komma med. Jordan, Feist, Eddings, Williams, Wolfe, Vance, Zelazny, Brooks, Kerr, McKillip, Goodkind; ingen av dessa räknas som stora om vi höjer blicken från fantasy-sfären.
2. SF har haft en solid historia under hela 1900-talet (och även innan), medan fantasy har konsoliderat sin ställning på senare år, efter LOTR. SF är därför mer "klassisk". Tala med äldre får ni se!
Slutligen: vem ska avgöra om en bok är bra eller inte? Kulturskribenter? Andra författare? Läsarna? Efter vilka måttstock ska man gå? Finns det något universellt?
Tar man allt detta och blandar ihop i en gryta, så anser jag faktiskt att SF, när den är som bäst, när den företräds av sådana som Frank Herbert och Ursula Leguin, är överlägsen fantasyn.