Tycker det har varit lite tomt och livlöst här på sistone.
Dessutom, borttagningar av inlägg på grund av copyright och så vidare. Jag försäkrar er, jag tänker inte förbjuda mig själv att publicera den här bagatellen :)
Hoppas jag...
I alla fall, för ert nöje och för att muntra upp er, Vattendraken Gustav. Ta inte det här för mycket på allvar nu, det är knappast någonting jag har suttit och arbetat på :)
µ*µ*µ*µ*µ*µ
Vattendraken Gustav
Gustav var kall - kall och blöt.
Att han var blöt var kanske inte så konstigt, eftersom han var en vattendrake och levde i vattnet. Men det betydde inte att han tycke om det, och han önskade att vatten kunde vara mindre? vått.
Gustav bodde i Sjön, där hans liv flöt på i en monoton rytm. Han simmade omkring, prydde sin lilla håla med dekorationer av sjögräs (han var mycket stolt över sina sjögräsprydnader, men det skulle han aldrig erkänna för någon annan än sig själv). Han åt olika växter, som han tillredde så gott han kunde, och funderade över olika saker som Meningen med livet.
Han kände att han behövde någon att prata med, någon som skulle förstå vem han var och hur han tänkte - någon som han själv.
Han försökte inleda samtal med fiskarna i Sjön, men simmade han fram till dem och bad dem om deras syn på vad som var livets mening vände de bara frågande sina kalla fiskögon mot honom och försvann sedan snabbt bland tången. Inte heller hade de tid att lyssna på hans teorier - ingen hade tid att vare sig tala med eller lyssna på honom.
Ibland kunde Gustav ligga i sin håla och tänka på hur underbart det skulle vara om det fanns en annan vattendrake i Sjön. Och då fällde han stora glittrande draktårar, men det var det ingen som märkte; inte ens Gustav själv, eftersom Sjön var stor nog att utan vidare dölja ett par tårar - även om de kom från en vattendrake.
Gustav var kall - kall, blöt och ensam.
Det var solen som lockade honom till ytan. Dess sken lekte i vattnet, dansade omkring och tog nya former. Det värmde honom, det drog honom uppåt.
Så, plötsligt, slutade Gustavs värld.
Det fanns någonting mer, ovanför sjön. Det var inte blött, det var inte kallt. Han försökte simma upp i det, komma bort från Sjön; men det vägrade ta emot honom. Han simmade i gränslandet mellan Sjön och det varma, underbara Nya.
Det lämnade honom ingen ro. Han brydde sig inte längre om sina sjögräsprydnader, som en gång hade betydd så mycket för honom. Han sov inte, han åt knappt. Han simmade omkring vid ytan, stirrade mot det Nya, undrade om det fanns vattendrakar där, och hur han skulle kunna ta sig dit.
En ilsken bläckfisk hade flyttat in i hans håla och slängt ut hans dekorationer, men det gjorde honom ingenting, det saknade numer betydelse
Gustav var kall - kall, blöt och ensam. Han märkte det knappt ens.
Det var inte Sjön, det var inte det Nya. Det var någonting annat. Gustav betraktade det misstänksamt. Nyfikenheten slet i honom, men han anade att det skulle gå lika dåligt att simma i det som i det Nya.
Det gick till och med sämre. Inte nog med att han misslyckades, det gjorde ont också. Dessutom satt han fast.
Hur mycket han än plaskade med fenorna i det grunda vattnet, hur mycket han än vred sig, kom han inte loss. Det var svårt att andas, han flämtade panikslaget efter syre.
De verkade simma helt obehindrat i, eller till och med på, det Hemska.
När de kom närmare fick de syn på honom, där han låg vid gränsen mellan Sjön, det Nya och det Hemska. De var inga fiskar, de var inga vattendrakar - Gustav hade aldrig sett någonting som ens liknade dem.
Kanske, tänkte han lyckligt, skulle de lyssna på hans teorier.
* * * * *
Gustav är kall - kall, våt och ensam.
Han simmar runt i en trång, kal bassäng med kanter av grå betong.
Han saknar Sjön. Han saknar fiskarna, han saknar sin håla, han saknar sina prydnader av sjögräs.
Varje dag kommer de underliga varelserna - de som placerade honom i hans fängelse - och beskådar på honom. De gör gester mot honom, gör ljud som han nästan, men inte riktigt, vet vad de betyder.
Han är säker på att de skulle förstå honom, om de bara försökte; men de bryr sig inte. De kommer, de ser på honom - och försvinner för alltid ut ur hans liv.
Och Gustav simmar runt i sin bassäng. Ofta fäller han stora, glittrande draktårar, och gråter - men ingen ser hans tårar, ingen hör hans snyftningar. Ingen lyssnar på en vattendrake.
© Johan Jönsson <--- för att verkligen göra klart att det är min och ingen annans lilla saga :D