Frågar du såsom författare eller som läsare?
Ja, nog är det konstigt att det är så svårt att skriva om sådan slags ondska, med tanke på att man inte behöver gå så långt för att hitta referenser ... rättare sagt, säg den som inte har någon ondska i sig ibland.
Ofta handlar det väl om nonchalans, eller förbiseende. Man har ett visst mål för ögonen och väljer att bortse från vissa aspekter. Man detonerar en bomb för att bekämpa en regim man tycker är ondskefull, och man bortser från att bomben träffar oskyldiga människor. Då är handlingen ur EN synvinkel ondskefull, och god ur en annan.
Jag tycker - det är just ingen hemlighet - att det snarare är svårare att skriva om den där hygglige, småklantiga bondpojken. Åtminstone i fantasysammanhang brukar han nämligen snart förvandlas till en ovanlgit rättfärdig hjälte. "Problemet" är att författaren låter bondpojken ha totalkoll på konsekvenserna av sina handlingar. Därför gör vår bondpojke alltid rätt, eller bara sådär gulligt fel. Han tappar inte humöret vid fel tillfälle. Han faller aldrig för frestelsen att snacka lite skit om folk han ogillar, att så små frön som sedan leder till större ondska. Trollisen han hugger ner, har givetvis ingen familj att försörja. Bondpojkens oändliga godhet bygger på att det finns en oändlig ondska någonstans. I själva verket skulle vår bondpojke vara en alltigenom passiv figur om han inte fick någon onding att slåss mot. Och därmed har man återigen slagit fast att ondingarna är absolut nödvändiga för att hjälten ska kunna bli hjälte och för att det ska kunna bli en story överhuvudtaget. Att ha karaktärer som i sig är så svaga att de inte duger till något om ingen annan - elaking - gör något aktivt, är i grunden ganska svagt. Därmed får vi historia efter historia där hjälten är en blek mes medan ondingen blir hatad och älskad och ihågkommen av sin läsare eftersom han åtminstone brukar ta egna initiativ...
Vardaglig ondska börjar som sagt med att man bortser från något eller rättare sagt någon annans intressen. Och sedan kommer den i små, små steg ... ett litet ord kanske. Som när man börjar mobba någon - en ondskefull handling, särskilt när den har eskalerat. Men det börjar kanske helt oförargligt, tycker man. Nog kan man skämta lite på någon annans bekostnad, man vinner ju så många egna stilpoäng på att få andra att skratta.
Det här kan man ju prata mycket om. Den bussige bondpojken är nog menad att vara ett identifikationsobjekt. "Så skulle jag också ha gjort!" fast egentligen är han bara en bild av hur vi VILL vara eftersom vi själva också helst bortser från våra mörkare sidor.