Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Hur lyckas man med sin första sida?

Mycket bra inledning, Christina! Jag skulle gärna vilja läsa mera, men jag får nöja mig med din roman när den kommer. Jag spånade själv på någon början, det skulle ha bli något likt fantasy men det slutade med SF fick jag en känsla av.

Han lade sig ner på sängen, för han ville inte höra rösten mer. Strax föll han i sömn, bara för att vakna till de tre orden:
- Så lyssna då!
Febrilt kämpade han för att slita sig loss ur drömmen. Han reste sig upp och vandrade ut i natten. Planlöst följde han gator som mestadels låg öde. Skymtade då och då en och annan människa, ilande konturlösa skuggor.
Plötsligt fanns sjön framför honom med sitt mörka vatten som slöt sig över många sjömäns gravar. Ytterst på udden stod ett gammalt forskningslaboratorium. Något spöklikt vilade över platsen, en förbannelse som väckte fasan till liv inom honom. Midnatten formades med ens om av fruktan. Stillheten blev hotfull, de lätta molnen tunga stormskyar, stjärnorna olycksbådande framför hoppfulla.
Fräsande slog en våg in mot land och sköljde med sig ett sjöfågeldun från stranden. Och mannen tänkte att precis som dunet skulle han själv en dag bäras iväg när ljuset slocknade för hans ögon.
Han skakade förbryllat på huvudet åt sina besynnerliga tankar och skyndade vidare, rastlöst sökande efter något han inte kunde klä i ord. Vinden störde honom, pockade på uppmärksamhet. Men han förmådde inte längre lyssna till dess lågmälda sus, dess viskningar om kommande öden människan inte kunde fly från, dess vånda för världsalltets vrede. Utan förvarning grep vemodet fatt i honom. Grubblande blev han försjunken stående.
En gång i världen hade allting varit så annorlunda. Då hade liljekonvaljernas tid kunnat bjuda på milda brisar. Numera löpte dock sunnanvinden bitande som ett rakblad över fältens taggiga formationer där träden avtecknade sig likt dystra kvarglömda reliker av en svunnen era. Han förvånades fortfarande över hur hastigt allt hade gått med träden. Luftens förgiftningar som svept in kring millenium-skiftet hade lamslagit naturen och allt sedan dess skoningslöst kvävt dess livsformer.
- Så lyssna då!
Rösten kallade åter på honom att komma. Han kände det i varje fiber av sin kropp. Därför måste han bort från denna stad av desillusioner för att möta främlingen, kommen från den stjärnbild man på jorden uppkallat som Norra Kronan. Och kanhända hade också Norra Kronan kungar som Tellus nu behövde för att stoppa förgörelsen. Där människan lämnat sitt roder tvingades i stället dessa ta vid för att avstyra jordens förlisning.
Han lämnade staden och styrde mot fältet med de underliga cirklarna. Det var där förra mötet hade ägt rum mellan honom och främlingen. Främlingen som låtit stjärnorna dansa på natthimlen för att visa varifrån han rest. Främlingen som sökt honom så länge för att få använda honom som språkrör. Kanske var inte allting ännu försent. Kanske förmådde de två tillsammans på nytt skapa förutsättningar för fortsatt liv på jorden.
Lätt höjde han handen till vinkning. Som svar möttes han av ett grällt sken som lyste upp rymden. Likt en långsvansad komet for en löpeld över skyn. I svindlande hastighet roterade den ner mot marken.
En bortglömd doft kittlade med ens hans sinnen. En doft av luft och fägring. Och bakom honom vaknade staden långsamt ur sin djupa dvala.
Över människorna, vars skuld låg i den fördärvade världen, svepte nya livsvindar. Man steg upp att skåda det underligt klara ljus som natten plötsligt bjöd på.


Namn: Helena
E-post:
Tid: 12:48
Datum: 2000/07/26