>Det där med författaren som är med i historien på det sättet som du skriver känns rätt mycket som jostein gaarder, särskilt sofies värld.
Lustigt nog är det just den boken jag läser i dagarna. Intressant läsning även om jag mest bryr mig om filosofins historia. Ja, jag kände också igen tankegångarna om författaren i historien. Somliga lägger in sig själva i en alter-ego-roll, men jag tyckte att det här var en skojig variant.
>Även om andra författare väl använt det. Men när du säger i hans huvud, hur mycket var det du menade, hela historien eller bara de partier där han använder magi?
Antag att bara prologen och kapitel 2 är "sanna". Då är resten en knäpp i denna stackars drömmares huvud. (Lägg märke till hur kapitel 2 slutar!) Och då är de flesta personerna i boken bara önskningar och (mar)drömmar.
Det är en möjlighet. Men min högtflygande ambition var att boken skulle kunna läsas flera gånger och kunna tolkas på olika sätt. Hade kanske iofs krävt en något mer driven författare för att lyckas, vad vet jag.
>tyvärr har jag inte läst (eller sett) macbeth, det skulle kanske förklara en del. Iaf så känner jag för att läsa om boken efter ditt inlägg, åtminstone Areda och erlo. Men det hinner jag kanske inte, läser ofredsår just nu.
Fortsätt med det, för det är en bra bok. I "Macbeth" blir Lady Macbeth galen sedan hon bidragit till att ett mord begås. Hon tycker sig ha blod på händerna och kan inte få det att gå bort hur mycket hon än tvättar. En uttjatat klyscha tycker vi kanske idag, men det beror nog på att "Macbeth" är en så känd klassiker.
>Fast var han inte ung, var det inte det Ulven sa också, att det var dumt av Jargas första kvinna.
Jarga var 13 år när han inledde detta förhållande och det var mycket riktigt väl tidigt. Ulven (och författaren, i detta fallet) ser det som ett sexuellt och känslomässigt utnyttjande. Hon låter Jarga vara en slags ställföreträdande make åt henne och använder honom som "stöd" för att hon ska orka med sitt taskiga äktenskap. Han, som ju egentligen nog mest letade efter en ny modersgestalt, klarar givetvis inte den bördan. Särskilt inte som han med tiden får bli "pappa" åt sin försupne styvfar också.
Och det är kanske detta som tillsammans gör Jarga till den instabila person han är ...
>Själv tycker jag att boken har varit bättre efter än under tiden jag läste. (Dvs när jag har tänkt på den.)
Berättartekniken var måhända sämre än idéerna bakom. :( Vänta bara tills jag har skrivit tio böcker till, då har jag kanske fått mer snits på det. Men jag vidhåller att det är en del bra idéer bakom min bok - "bra" i den meningen att jag tycker det är viktiga saker.
>Sen tycker jag att det var lite typiskt att han var bög, det känns som att alla ska ha med homosexuella nuförtiden. sen är alla killar, ingen är lesbisk. huvudpersonen är aldrig homosexuell, och det sker alltid en konfrontation där huvudpersonen visas inte vara bög. Även om jag tycker att det var bra att det inte blev något klumpigt närmandeförsök.
Visst är det trist om det känns som att det "ska" vara så. Men grejen var att detta tema så att säga skapade sig självt. Den här intrigen försöker vara "character driven" för att använda tjusig engelsk terminologi, och denna person var på något vis väldigt bestämd. Det var bara att konstatera faktum! Det är svårt att beskriva, men det händer verkligen att personerna känns levande när jag skriver om dem. Och då gör de också som de vill, inte som jag har planerat. Det är i alla fall så det känns.
Förresten, om en av dessa två herrar varit kvinna, så hade det väl sanningen varit skriande uppenbar från allra första början? För mig handlade det om att en person började älska en annan, detta OAVSETT att de var av samma kön. Och oavsett alla oförlåtliga handlingar. Jag hade möjligen kunnat göra om Ulvens roll till en kvinnoroll men särskilt lyckat hade det nog inte blivit. (Jag var alldeles för förtjust i honom som han var!) Så då blidde det så här, modernt eller inte.
Det FINNS homosexuella fantasyhjältar och -hjältinnor. Karl-Johan kan säkert nämna en och annan bok (som säkert inte blivit översatt till svenska, eöh).