Prolog
Det var vår. Vitsippor lyste som vitt guld mellan de tätt växande träden. Vinden som viskade bland de nyutslagna löven tog en spontan omväg till nästa gren, gjorde en djupdykning och särade en kort sekund några grönskande grenar så att en mörk
gestalt skymtades.
Dess hållning antydde en övermänsklig uthållighet, och någonting i sättet den hela tiden såg sig omkring visade på att den väntade.
Om en människa sett den hade hon kanske trott att den väntade på något väldigt avlägset, för den såg ut att ha suttit där i evigheter.
I själva verket var den förväntade personen snart där, och hon visste ännu inget om det stundande mötet.
Lite längre bort i skogen, avspänt följande någon osynlig stig, vandrade en ung kvinna mot sitt öde. Kvinnan ifråga var en mycket vacker fé, snäll och klok och med en ovana att dela ut väldigt få önskningar.
Detta kanske inte var så konstigt, med tanke på att féer av tradition får dela ut önskingar bara till de som förtjänar eller behöver dem. Kvinnan, vars namn var Sangahea, bodde djupt inne i den illa beryktade Mörkerskogen, bebodd endast av
fruktansvärda monster och de kvicka små älvorna, som aldrig sade nej åt ett tillfälle att virra bort någon ensam vandrare.
Så det var inte så konstigt att hon tycktes ganska så uppgiven när hon föste undan en grankvist från sin väg och gick allt närmare stället där varelsen väntande.
Varelsen gick på tysta tassar fram från sitt gömställe. Den skimmrade liksom till, och så satt där en ung häxkvinna och log fränt mot féen. Sangahea backade en bit bort från häxan, och fingrade nervöst på en silverfärgad amulett som hon hade
runt halsen.
Häxan reste sig upp.
"-Så", sade hon med en väl avvägd ironi i tonfallet, "är det inte den mäktiga Sangahea som behagar visa sig bland oss igen? Så vitt jag minns, syster, så lämnade de senast din stuga när löven var röda. I höstas, syster. Man kan ju undra vad du hållit på med sedan dess?"
Sangahea höjde avvärjande händerna och sa:
"-Du vet inte vad du pratar om, Almetia. 'En fé skall endast lämna den plats hon ser som hennes, i uppsått att göra gott. Gott skall endast de göras, som förtjänat det på ärlig väg, utan tankar på belöning, och de vars nöd är som störst'" reciterade Sangahea.
"-Verkligen? Underligt att nöden är som störst först nu, syster, med tanke på var vi befinner oss."
"-Hys inget agg, syster. Jag vet vad jag gör", sade Sangahea helt obekymrat. "Dessutom, så är jag säker på att du själv hjälpt till att ordna lite onska runt om i skogen. Så gnäll inte på mig, är du snäll."
Hon såg irriterat på några korpar som hungrit satt och betraktade henne medan hon talade, och därför kom det som en fullständig överraskning för henne när Almetia slet fram en häxstav som varit gömd i den omgivande grönskan, och argt muttrande riktade den mot sin syster.
En tjock, grön rök sköt fram ur änden på staven, och formade sig till en elak liten demon som for på Sangahea, drog henne i håret och klöstes med sina kattlika klor.
Sangahea skrek till, försökte värja sig med händerna och passade i förbifarten på att smälla till sin syster när hon brottades med demonen.
Almetia tjöt till, och kastade sig in i slagsmålet hon med.
Runt, runt for de på gräset, drog och slet i varandras hår, de två systrarna. Demonen drog sig ur slagsmålet, satte sig på en mossbevuxen sten och slickade sina sår. Systrarna slogs vidare.
Till slut fick Sangahea tag i Almetias händer, och hon tryckte ner sin syster mot marken.
"-Vad gjorde du så där för?" krävde hon att få veta.
"-Säg förlåt!" tjöt Almetia.
"-Vad har jag att säga förlåt för!?"
Almetia frigjorde sin ena hand med en oväntad styrka och gav överrumplade syster en örfil. Hon slet sig loss.
"-Säg förlåt!" tjöt häxan. "Säg förlåt innan jag sätter Kaszmedas förbannelse på dig!"
"Almetia!" skrek Sangahea, "jag är din syster! Tänker du förbanna mig! Mor skulle vända sig i sin grav om hon..." resten av meningen förblev osagd.
Almetia hade kastat sig efter sin stav och desperat riktat den mot sin syster.
"-Kaszmeda, yrgaul sel' artelva. Yrgaul el' stelva. Kaszmeda!" skrek hon med en viss aning tveksamhet i tonfallet.
Sangahea kved till. Förvandlingen hade börjat.
Hennes kläder och utseende genomgick ingen synbar förändring; det var snarare en fråga om attityd.
Klänningen, som förut varit ganska alldaglig och praktiskt svart, tycktes plötsligt vara idealisk att använda på mystiskta kultmöten. Ansiktets vanliga utstrålning av tålmodig moderlighet försvann och ersattes av en hård antydan om vad som kunde hända den som inte behagade Sangahea, häxan.
Den enda riktiga förändringen som hände var att skyddsamuletten, som hängt i ett läderband om halsen, förvandlades till Kaszmedas hårt knutna hand, den eviga symbolen för fångenskap bland mörkrets krafter.
Almetia såg på med en ganska skräckslagen blick i ögonen; sedan vände hon på klacken och sprang därifrån.
Av någon anldening hade hon inte trott att hennes syster var mottaglig för Kaszmedas krafter förren hon sett det med egna ögon.
Vinden lekte bland de vårgröna bladen, men plötsligt tycktes allt inte så vackert och oskuldsfullt längre.
Sangahea, den hjälpande féen, var försvunnen, och i hennes frånvaro hade den där elaka häxan som finns inom alla trätt fram.
Häxan sträckte ut en hand och pekade på den fascinerade demonen, som nyfiket betraktade henne från sin sten. Det small till, en dimma sänkte sig ett ögonblick över stenen, och demonen var försvunnen.
Häxan Sangahea log kyligt.