Del 1, den underliga växten
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som tyckte om att tälja barkbåtar.
Varje dag gick han iväg till skogen för att leta efter en lämplig träbit att använda som skorv. Egentligen tyckte inte pojken, som förresten hette Daniel, om skogen. Den var för stor och för tät, och Daniel var mörkrädd.
Men han ville ju ha sina barkbåtar.
Hans mamma tyckte inte heller om skogen.
"-Du ska väl inte gå till skogen, pojke?" kunde hon säga, för att sedan fortsätta med "jag tycker inte om tanken på att du går in där alldeles ensam."
I själva verket var inte Daniel och hans mamma de enda som såg på skogen med en viss skepsis; i hela bygden gick det väldigt hemska och sannolikt väldigt osanna rykten om "mörkerskogen", som den kallades.
Men trots all osannolikhet i dylika rykten, kunde Daniel inte låta bli att rysa till varje gång han gick genom skogen.
Den här dagen var en väldigt solig dag, och Daniel kände sig riktigt munter när han promenerade in i skogen. På vägen dit hade fåglarna hållit honom sällskap med sin sång, men inne i skogen var det alldeles tyst.
Daniel ryste till.
När Daniel kom fram till floden han brukade hålla till vid, upptäckte han att där inte fanns ett enda barkstycke av lagom storlek. Han letade och letade, men kunde inte finna någon som var större än hans barnsliga lilla handflata.
Uppgivet satte sig Daniel på en sten nära floden, och när han satt där upptäckte han något underligt. Något som mest av allt såg ut som en liten hand (inte särskilt underligt, eftersom det faktiskt var en grön liten hand) stack upp ovanför den grumsiga vattenytan, mitt i forsen.
Daniel smög sig närmare, längs kanten av floden.
Det var verkligen en grön liten hand, såg han nu. En barnslig liten hand med sju små nätta fingrar. Vem som helst kunde se det uppenbara, men Daniels hjärna slog bakut.
Det kan inte vara en hand, informerade hans hjärna honom förtroligt. Förmodligen är det en växt, eller något.
Daniel bestämde sig för att undersöka "handen".
Han vadade ut en bit i det (konstigt nog) riktigt kyliga vattnet och bet ihop när vattentemperaturen slog som en slägga mot hans ben. Strömmen var stark och Daniel var helt koncentrerad på att inte halka. Han började att ångra sitt infall.
Det var kanske på grund av att han var så koncentrerad, kanske på grund av ren tankspriddhet, som Daniel inte noterade hur växten reste sig upp, formade något som mest av allt liknade en mycket underlig liten människa...
När han slutligen upptäckte det var Daniel alldeles för sur och fokuserad för att bry sig om småsaker (t ex att växten i själva verket var en vätte).
Han vadade med en min av idiotisk beslutsamhet fram till den lilla varelsen, som lugnt betraktade honom med ljusröda små ögon. Den log isande.
Daniel snubblade plötsligt på en av de halkiga stenarna, och han föll huvudstupa framåt mot den lilla vätten.
Vätten i fråga log bara ännu bredare, och med en planka, som den tidigare hållit gömd bakom ryggen, slog den till Daniel.
Daniel föll ner i det forsande vattnet, och när vätten tog tag i honom och började släpa på honom inåt land var han avsvimmad. Vätten drog pojken med sig mot den djupaste delen av mörkerskogen...