Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

En Novell

del 2. dagen med vättarna
Daniel vaknade. Han reste sig inte upp, och han öppnade inte ögonen. Anledningen till det är att man aldrig kan veta...
"-'an vaken?" viskade en underligt ljus stämma frågande.
"-Nej," viskade en annan, gällare röst, "'yst nu! 'U väcker!"
"-'an vaken!" pep en tredje rösten och Daniel snarare kände än hörde hur någon stillsamt satte sig ned bredvid honom.
Någon drog honom i håret.
"-Aaajj!!" tjöt Daniel och for upp, "vem drog mig i håret!?"
När han skrikit ett tag, och svurit en stund, började Daniel lägga märka till omgivningen. Han befann sig i en dunkelt belyst grotta, och på väggarna var fascinerande krumelurer målade. Ifrån taket hängde silverfärgade istappar i ovanliga
former, och på en bädd av mossa satt två små vättar. De båda vättarna var ovanligt små med vättemått mätt, och det av den enkla anledningen att de var barn.
Den största, som var en hona, hade gyllenfärgade fjäll och fantastiska ljusröda ögon, lika bländande som en laserstråle.
Hon log svagt, och ena armen var stödd mot en dödskalle.
Den andra vätten, som var hennes yngre bror, hade ljusgröna fjäll och en min av "sista-valpen-i-affären" kategorin.
Hans ögon var ljust bruna, och lika intelligenta som den genomsnittliga abborrens.
Han betraktade Daniel med något som liknade nyfikenhet.
Daniel tog sakta ett par steg framåt, och öppnade munnen för att säga något idiotiskt (i stil med "hej, trevligt att lära känna er, men nu måste jag faktiskt gå hem"), när han plötsligt fick en känsla av att någon... något betraktade honom.
Daniel vände sig om, och mötte den vuxna vätten för första gången. Hon såg föraktfullt på honom, och ett litet hånleende lekte på hennes läppar. Vätten gav honom en frostig blick.
Det var inte kärlek vid första ögonkastet, direkt. Vättens blick var så ondskefull och hatisk att bara frost var en dålig liknelse. Is, vore mer passande.
"-Eeeh... Hallå", sade Daniel försiktigt.
Vätten svarade inte, och verkade mer intresserad av sina barn än sin fånge. De tre vättarna satte sig i en liten ring, och de verkade mycket fundersamma.
De funderade på vad de skulle göra med Daniel.
"-Äta 'onom!" föreslog den lilla röda entusiastiskt.
"-Ja!" sade den vuxna vätten och hakade genast på, "äta 'onom, mosa 'onom, scheka honom, filéa 'onom!"
Daniel förstod med en isande klarsyn att han hade problem, och det allvarligt.

Två av vättarna hade gått iväg för att låna buljong av en granne. Inte för att Daniel brydde sig över att de tänkte koka soppa på honom. Sådana detaljer kändes ganska oviktiga.
Det var att de tänkte döda honom, och sedan äta upp honom, som bekymrade Daniel.
Han var invirad i ett par rep, och han var rätt så skärrad. Att han skulle bli filéad och sedan uppäten var avgjort inte vad han väntat sig av dagen.
Det lilla gröna vättebarnet, han som blivit kvarlämnad som vakt, betraktade honom oroligt. Daniel log försiktigt mot sin fångvaktare, som bara verkade ännu räddare.
"-Du behöver inte vara rädd", suckade Daniel åt den lille vätten, "jag är inte farlig!"
Vättebarnet, som inte trodde ett dugg på Daniel, sa:
"-'Yst! 'U inte 'rata!"
"-Prata?", frågade Daniel, "vill du att jag ska vara tyst?"
Barnet nickade ivrigt, och började sedan darra. Han begravde sitt ansikte i de kloförsedda händerna, och skakade av gråt.
"-Jaha!" sa Daniel till ingen speciel, och kände sig alldeles hopplös. Han såg sig uttråkad omkring i grottan, och blicken fastnade på den lille gråtande vätten.
"-Vet du vad", sa Daniel sakta, samtidigt som en plan långsamt bildades i hans huvud, "om du löser upp de här repen, så lovar jag att vara tyst."
Vätten såg förvånat på honom.

En tyst skugga skyndade sig bort ifrån vättarnas grotta, hastigt springande och då och då väjande undan fallna träd och grenar. Det var en person som inte var mer förföljd än en isbit på nordpolen, men sättet han rörde sig på antydde att han helst ville se det fortsätta på det viset.
En uggla hoade dovt.


Namn: Eowyn
E-post:
Tid: 13:59
Datum: 2002/06/04