Hallå! Jag skulle uppskatta om någon skulle vilja ge mig lite kritik på mitt försök till en fantasynovell, om någon orkar läsa den förståss.
En gång för mycket länge sedan i ett helt annat universum än vårt, fanns det en liten pojke som tyckte om att klättra i träd. Han levde med sin mor och sin far och några småsyskon i en skog som bar namnet Ayiarneth. Detta var en mycket speciell skog. Träden som växte där var enormt höga. De var så höga att många familjer bosatte sig på dem och levde i speciella boplatser. Familjerna som bodde på träden var av alviskt ursprung. De var den enda rasen som hade byggtekniken som krävdes för att kunna bygga på något som rörde sig. Med sin magi fick de träden att forma sig till boplatser både inne i trädet och på dess grenar. Dvärgarna hade väl också kunnat skapa träd boende, men de trivdes bäst i de många berg som fanns långt öster om skogen.
Pojkens mänskliga familj bodde på marken under de stora trädens grenar. Pojken och hans familj var de enda människorna inom många milstegs omkrets. Därför blev han tvungen att klättra upp i träden om han ville leka med sina jämnåriga kamrater. Detta sågs inte med oblida ögon från någon föräldrarna. Alverna tyckte inte att människor hörde hemma bland träden och pojkens mamma blev alltid från sig av oro varje gång pojken klättrade upp i någon av de stora träden.
Men trots att hon inte tyckte om det, ville hon att hennes son skulle få göra det han trivdes bäst med. Alverna fick också ge med sig eftersom de aldrig förr hade sett maken till en sådan skicklig klättrare.
Från tidig ålder hade pojken hört berättelser om ett det allra största trädet i skogen. Bara de allra bästa klättrarna från alverna fick klättra uppför det. Det ryktades om att när man nådde toppen skulle man få reda på allt man någonsin hade funderat över. Men ingen hade någonsin återvänt för att berätta om detta var sant eller inte. Det sades också att trädet hade existerat långt före tidens början och att det skulle finnas kvar långt efter tidens slut. I berättelserna sades det att trädet var det sista gudarna gav sina skapelser innan de lämnade denna världen.
Pojken blev alldeles upprymd varje gång han såg trädet på avstånd. Inte bara för att det var ett mycket vackert träd, man kunde inte se toppen ens om det var klart väder ute.
När pojken fyllde femton vårar, gav hans mamma äntligen med sig och lät honom klättra uppför trädet om han bara godkändes av alvernas ledare först. De var ju en farlig klättring och bara de bästa klarade av den.
Alverna berättade att han var en av de få människor som tillåtits att klättra uppför trädet av dem.
Så när pojken, som egentligen inte var en pojke längre, fyllde sexton vårar så vinkade hans familj av honom vid trädets fot. De var ganska säkra på att de aldrig någonsin skulle få se honom igen. Det blev ett mycket tårfyllt avsked, men han var fast besluten om att detta var vad han ville göra. Även några alver var med och tog farväl, de som sällan ens lämnade sina boplatser.
Så började hans klättring. De första månaderna träffade han många gamla alver som bodde i trädet. De var helt renrasiga och pratade inte så mycket. De pysslade helst med sina hemligheter och sin magi, fast ibland gav de honom något att bära med sig på sin hårda klättring. Lyckoamuletter och nya kläder var ganska vanligt att han fick. Annars fick han för det mesta allt han behövde från trädet. Frukter växte överallt och kött fick han genom fåglar som han jagade. Vatten var däremot lite knepigare. Han fick vänta på att det skulle regna och sedan fylla på så mycket vatten han kunde i sina flaskor som hängde i hans bälte.
Han tog god tid på sig att klättra, han ville ju inte missa någonting spännande på vägen upp. Ju längre upp han kom, desto glesare blev det mellan alvernas boplatser. Fåglarna han fick se var några av de största och vackraste han någonsin hade sett. Ibland när han var långt ute på grenarna fick han en glimt av marken nedanför och det var minnesbilder som höll sig kvar långt efter att han hade vandrat in mot trädets stam igen.
Tiden kröp förbi och han växte och blev vuxen. Ibland hände det att han slog sig ner ett år eller två hos någon alvfamilj vars mor- eller farföräldrar hade klättrat för att nå toppen, men istället funnit varandra och fått barn som sedan levde kvar i trädet efter det att mor eller far föräldrarna gått bort. Dessa var lyckliga år, men det hände alltid att han vaknade en morgon och kände ett starkt behov av att ge sig av igen på sin mödosamma klättring. Avskeden var alltid lika sorgliga,, men han ångrade sig aldrig att han hade fortsatt.
Djuren blev märkligare ju längre upp han kom. Många av djuren han såg hade alltid levt uppe i trädet och på så sätt anpassat sig efter trädet i flera tusen år. De var inte heller särskilt skygga av sig, några slog till och med följe med honom i några år.
När han närmade sig fyrtio vårar började han träffa på andra klättrare som hade slagit sig ner i en övergiven gammal boplats. Dessa var oftast mycket deprimerade eftersom de hade insett att de aldrig skulle hinna återvända till marken innan de dog. De vågade heller inte fortsätta sin färd på grund av att de fruktade vad de skulle möta när de nådde toppen. Ingenting mannen sa till dem kunde få dem att ändra på sig och fortsätta klättra. Till slut fick han lämna dem, eftersom han ville hinna fram till toppen innan han dog.
Han började märka hur stammen blev smalare och på natten såg stjärnorna ut att ha kommit närmare. Han kunde inte se marken längre. Men samtidigt började hans klättring kännas mödosammare och han kunde inte klättra lika långt på en dag som han hade kunnat innan.
Efter ett tag kände han på sig att han började närma sig slutet på sin färd. När han tittade upp genom lövverket kunde han nästan skönja toppen.
De sista åren han klättrade var de mest påfrestande för hans kropp. Det var länge sedan han hade träffat någon människa eller alv och han kände sig mycket ensam.
Så en morgon vaknade han och han kände på sig att detta skulle bli en mycket speciell dag. I skymningen nådde han naturligt utformade trappsteg som slingrade sig som en spiral runt trädet. När han nådde trappstegen visste han att de ledde till toppen. Han gick sakta uppför trappan. Han hade med sig en stav som fick stötta honom eftersom han hade blivit en gammal man.
Efter sista trappsteget kom han ut på en plan yta där det reste sig en vit pelare från trädets mitt. Så fort han såg pelaren kände han inte av sina smärtor i sin kropp längre. Han kände att detta sannerligen måste vara det stora trädets själ. Han kände sig nästan som en pojke igen. Med lätta steg gick han fram till pelaren och läste orden som var skrivna med blå eld ?Livets träd?.
Han kände sig tillfreds och satte sig ner med ryggen mot pelaren. Han somnade långsamt in. Hans själ förenades med trädets själ och han vaknade aldrig mer igen.
Hoppas någon läste den.