del 5. Varulvarnas dödsdans
Daniel sprang. Han sprang och sprang och sprang.
Men hur snabbt han än sprang, så tycktes varulvarna alltid ta in på honom.
Daniel började inse att det kanske inte varit en så värst bra idé att hjälpa häxan, trots allt. I alla fall inte på det sättet som han använde. Försöka springa ifrån fullvuxna varulvar... Vad hade han tänkt på?
Till slut orkade Daniel helt enkelt inte mer. Han var tvungen att stanna, vila och...
bara vänta...
För eller senare skulle han bli tvungen att slåss, och det för sitt liv. Lika bra att inse faktum. Daniel tog fram silverdolken som Eugêar gett honom för, åh, det kändes som hundra är sedan.
Ett par timmar.
Daniel stannade till vid ett träd som förmodligen skulle gå att klättra upp i, och det högt, och försökte hämta andan.
De kommer, de kommer, de kommer, tankarna rusade i hans hjärna. Och när de kommer, så är jag redan så gott som död...
Daniel bet ihop.
Han stoppade ner dolken i sitt bälte igen, och med en sammanbiten min började han försiktigt klättra uppför de tjocka, mossiga grenarna.
De knakade under fötterna på honom.
Tevfel stannade. Han vädrade, och såg misstänksamt upp mot de tjocka trädkronorna som dolde skyn med sina unga, gröna sommarblad. Han log lite.
"-Haanh ähr häärh", väste varulven med sin gutturala röst.
"-Härh, härh?" viskade en av de lägre rankade varulvarna fascinerat, "hurh haanh vetah?"
Tevfel bevärdigade dem inte ens med ett svar. Han bara log.
Daniel, däremot , som sett alltihop ifrån sin plats uppe bland trädkronorna, log inte.
Fanns det måhända en möjlighet, som han inte tänkt på, för varulvarna att komma åt honom här uppe?
Nä, gissade hans hjärna glatt, tassarna är i vägen.
Daniel frös till is inombords.
Det var så här med varulvar att de kunde förvandla sig, och inte nödvändigtvis till ett djur som hade tassar...
Tevfel, fortfarande leende, avslutade förvandligen.
Han reste sig upp, en naken, vältränad man i trettioårsåldern.
Han kisade upp mot trädkronan, där en mycket darrig Daniel gömde sig, och började klättra uppåt.
Hastigt närmade han sig Daniel.
Och, allvarligt, hur stor chans hade en pojke mot en varulv?
Inte särskilt stor. Såvida han inte är beväpnad.
Daniel drog upp silverdolken från bältet, och kysste den hårda, blanka ytan som skulle rädda hans liv.
Om han hade tur.
Varulvsmannen hängde nu i den grenen som Daniel satt på, och han hävde sig upp, reste sig, och började ostadigt gå ut till pojken som skräckslaget satt längst ut på grenen.
Daniel kysste återigen dolken, som en sista, längtansfylld bön till vilken gud som helst om ett liv i frihet och solsken.
Sedan kastade han sig över den fortfarande flinande Tevfel, och gjorde ett desperat hugg med dolken. Och missade...
Varulvarna rörde oroligt på sig. De kunde inte se något av striden, men de hörde de ångestfyllda skriken av smärta och de triumferande ropen från deras ledare (antog de... och hade väl på det hela taget rätt).
Ingen vet vad som utspelade sig, däruppe bland grenarna i mörkerskogen. Men alla vet vad som hände när ropen hade tystnat.
Daniel kom ned. Oskadd.
Och i sin hand höll han en silverdolk som var alldeles blodig.
En enda sak kan dräpa en varulv. Silver...
Sangahea reste sig upp.
Den molande smärtan var försvunnen. Såren som täckt hennes kropp var borta. Kläderna var hela, humöret på topp, och hon kände sig ganska osäker på vad som nyss hade hänt.
Varulvar, tänkte hon sedan.
Jag blev attackerad av varulvar... Jag var en häxa!
Sangahea stirrade chockerat ut i mörkret en stund, sedan nickade hon bekräftande för sig själv.
Jo, hon hade varit en häxa.
Men nu var hon sig själv igen. En fé...
En varg hördes tjuta, långt därifrån.
Med ett snabbt ryck fick hon fram trollspöet som legat i hennes ficka, och med det i handen och ett jäktat uttryck i ansiktet sprang hon i riktning mot vargtjuten.
"-Daniel!" skrek Sangahea lättat när hon fick syn på honom, där han stillsamt stod brevid en hög ek och vaksamt såg på några mycket förvirrade varulvar.
Daniel vände sig om, och såg nyfiket på henne.
En av varulvarna gnällde till.
Han känner inte igen mig... insåg Sangahea chockerat.
Ser jag så annorlunda ut? Kanske...
Hon gick försiktigt närmare honom.
"-Hur vet du mitt namn?" frågade pojken vaksamt.
"-Jag, eh, jag är synsk", ljög Sangahea blixtsnabbt.
Ibland är sanning krånglig att förklara.
"-Oj!" sade Daniel, och blev djupt imponerad. "Vad häftigt!"
"-Faktum är att jag är en fé", presenterade sig Sangahea glatt, "och eftersom du har varit så modig, får du tre önskningar!"
Daniel blev ännu mer imponerad.
"-En fé!" pep han, "ska jag... Tack!"
Han gav Sangahea en hastig kram.
Féen frigjorde sig med ett underligt leende i sitt ansikte.
"-Du får önska dig precis vad du vill", lovade hon.
"-Oj!" utbrast Daniel och funderade ett slag, "få se nu..."
När Daniel funderat ett tag, kom han på att han väldigt gärna ville ha ett par koppar te, att ge till vampyren.
"-Han är förkyld, förstår du", förklarade han.
"-Hmm..." var allt Sangahea sagt.
När han funderat en stund till, erkände han att han inte hade en aning om vad han ville ha mer.
Féen mottog detta med ett slags sårat leende, som kändes aningen falskt.
"-Du får önska dig precis vad du vill", påpekade hon.
"-Då skulle jag nog vilja återvända hem", sade Daniel sakta.
Världen krängde till.
Rött, gult, blått och svart. Daniel var omgiven av färger.
Underliga ljud och underliga känslor spred sig genom hans kropp medan han sökte fotfäste på den mjuka marken.
Världen flöt i fokus.
Daniel och Sangahea befann sig hemma på gården, där den uppgående solen lyste upp himmelen i rosa och gula färgtoner.
Ett par hönor kacklade övergivet.
Sangahea log mot pojken.
"-Fort, nu", mumlade hon och log spjuveraktigt "vad är din tredje önskan?"
Daniel såg sig fundersamt omkring.
"-Jag vet inte", sade han lugnt, "om det är en så värst bra önskning, men jag skulle vilja ha en barkbåt. En fin barkbåt."
Sangahea stirrade mållöst på honom.
"-En barkbåt?" frågade hon häpet, "en jäkla barkbåt!?"
Daniel nickade. Solens första strålar letade sig upp till hans ansikte, och glittrade i den blonda luggen.
"-Vet du vad", sade féen, "det där var nog en av de bästa önskningarna jag har hört på länge. Varsågod."
Hon gjorde en underlig liten krumelur med ett spö, som hon höll i sin hand, och sedan räckte hon pojken en ny och vacker och strömlinjeformad barkbåt. Med roder.
"-Oj!" sade Daniel imponerat, "tack!"
En gestalt kom ut ur stugan, kisade mot solljuset och började gå ut på gården. Gestalten stannade till, fick syn på pojken och féen där de stod vid slutet av gårdsplanen. Den började springa emot dem.
"-Daniel!" skrek hon, "min pojke!"
"-Mamma!" skrek Daniel tillbaka, och sprang henne till mötes.
De möttes mitt på gårdsplanen, och Daniel kastade sig runt halsen på sin mor.
"-Mamma", snyftade han, "mamma."
Modern tryckte honom emot sig, och mumlade i hans öra.
"-Pojken min", viskade hon, "min lilla, lilla pojke."
Sangahea log det där vemodiga lilla leendet igen, och försvann i en svagt lilafärgad rökpust.
Daniel gjorde sig fri från omfamningen, och vände sig mot den plats där Sangahea nyss hade stått. Han torkade bort en tår med baksidan av handen.
"-Oj, tack", började Daniel, men avbröt sig, "vart tog hon vägen?" frågade han och såg sig villrådigt omkring.
"-Vem då?" undrade hans mor, och kysste honom på kinden.
"-Ingen, mamma", sade Daniel och log, "ingen alls."
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.