Ugglespecial nr 2 ? andra boken
Kapitel 1
Med dyster min höll han upp de två föremålen framför sig. För ett ögonblick hade han faktiskt övervägt att slänga dem utför stupet, dessa föremål som orsakat så mycket bekymmer. Men han insåg också att detta inte var något han kunde göra utan vidare. Medaljongerna hade liksom klamrat sig fast vid honom med hjälp av hans egen insikt att om han lät dem falla så skulle Ugglan ha dött förgäves. Dessutom behövdes medaljongerna fortfarande om de skulle kunna få tag på Mästersvärdet; om de fortfarande hade någon chans att få tag på det utan Ugglan. Den gamle mannen hade sagt något om att det krävdes en hjälte av det rätta blodet för att kunna svinga svärdet?
?Hur är det fatt?? frågade Remik plötsligt och avbröt Paddus funderingar.
?Va?? svarade han.
?Du verkade vara helt borta där ett tag? sade Remik ?Vad tänkte du på??
?Något som gamle Bob sade förut? svarade Remik ?Strunt samma. Har ni kommit på något sätt att lösa problemet??
?Nej? sade Remik och gav upp en suck för att sedan tillsammans med Paddus gå fram och titta på ?problemet?.
När sällskapet på fyra personer bestigit berget dagen innan hade ett våldsamt skred brutit ut. Äventyrarna hade lyckligtvis klarat sig undan, men vägen som de hade kommit med hade blivit totalförstörd och nu fanns det inget sätt att ta sig ned. Den smala list de gått längs hade tillsammans med ett större parti av berget slungats ned för stupet och krossats till småsten. Nu gällde det att ta sig ned på något sätt.
?Jag visste att det skulle gå så här!? klagade Salamander ??kom igen nu, vi sätter oss upp mot Flamnaghim. Med lord Ugglas hjälp har vi en chans?, så lät det! Nu sitter vi istället fast på ett berg och kan inte komma ned och Ugglan är död, och det kommer vi också vara snart, och??
?Lugna ned dig!? utbrast Remik ?Ugglan är måhända död, men nu ska vi faktisk hitta på något sätt att ta oss ned för det här förbannade berget. Sedan ska vi söka rätt på svärdet och avsluta det vi började med, precis som vi beslutat!?
?Men utan lord Uggla??? började Salamander.
?Vi får klara oss utan Ugglan? sade Paddus ?och utan den tredje medaljongen, men det ska gå!?
?Först måste vi ned härifrån! Och hur har ni tänkt lösa det?? undrade Salamander ?Den enda vägen ned är ju förstörd och att ta sig ned på samma sätt som lord Uggla tycks aningen drastiskt!?
?Den här vägen!?
?Va?!? utbrast Salamander ?Vem??
?Här borta, bakom stenblocket!?
?Är inte det där??? undrade Remik och gick fram till stenblocket ?Kom igen nu killar, hjälp till att skjuta undan den här? och med förenade krafter flyttade de på stenen.
?Mullvaden Tage?!? utbrast Paddus när stenen rullats åt sidan ?Hur har du kommit hit??
?Vad ser det ut som?? frågade Tage och log ett leende som bara riktigt gamla gubbar som blivit framgrävda bakom ett stenblock högt uppe i ett ödsligt berg kan prestera ?Jag använde förstås den här tunneln.?
Paddus böjde sig försiktigt fram och kikade in i det stora mörka hålet som fanns bakom eremiten. Hur klarade man sig genom den gången utan fackla? Hans blick föll på lyktan som den gamle redan hade släckt och som han höll halvt bakom ryggen. Det förklarade saken.
?Jag hörde raset i går, men jag tänkte inte på att ni var kvar här förrän samma kväll? förklarade Tage ?men jag tänkte att det skulle vara bäst att se efter om ni behövde hjälp, så jag kom hit så fort jag vaknade i morse!"
?Så nu kan vi komma ned samma väg som du kom upp!? utbrast Paddus ?Det är ju perfekt, vi behöver verkligen komma härifrån, och det snabbt!?
?Egentligen behöver vi inte gå samma väg som jag kom? sade eremiten ?alltså, om ni har bråttom??
?Vad menar du?? undrade Remik ?finns det någon annan väg ned??
?Nja? om ni verkligen har bråttom ned så finns det en genväg som skulle bespara er nästan fem timmar? sade Tage och fick sedan en plågat allvarsam min i ansiktet ?men den är aningen farlig.?
?Då känns det mest som om vi borde ta den andra vägen? sade Salamander ?vi har redan utsatt oss för??
?Vi tar genvägen? avbröt Remik ?just nu kan fem timmar spela väldigt stor roll.?
?Jag håller med? sade Paddus ?om vi inte skyndar oss kan vad som helst hända.?
?Men jag måste varna er för att det är väldigt farligt? sade eremiten och fummlade runt med händerna i sina fickor ?någon sorts monster vaktar den tunneln.?
?Det känns som om vi kommer att ta den vägen i alla fall? sade Salamander och såg från eremiten, som just tände lyktan, till sina vänner som alla nickade samtycke ?vad för sorts monster förresten??
?Eh? jag vet faktiskt inte? svarade eremiten och skiftade återigen ansiktsuttryck till ?snart kommer den värsta delen av det hela?.
?Hur vet du då att det finns något monster där inne?? undrade Paddus.
?Jo, du förstår? Alla vet att det finns ett ? eller flera ? monster där inne, men igen har liksom sett det.?
?Menar du att det är så hemskt att ingen vågat gå in där tidigare?? undrade Salamander.
?Nja, snarare att det är några som gått in där?? sade Tage ?men att ingen av de som kommit ut därifrån levande har sett något.?
?Tack så mycket? sade Salamander med bitter ton ?precis vad vi inte ville höra.?
?Hursomhelst så måste vi gå nu, vi har faktiskt bråttom? påpekade Remik och tog lyktan ur handen och gick i förväg varpå de andra följde efter och lämnade eremiten ensam ?tack för all hjälp, gamle man!? ropade han över axeln medan han gick längre in i mörkret.
Eremiten stod kvar ett tag och såg efter äventyrarna som försvann, kliade sig i skägget, undrade vad han gjort av lyktan och utbrast sedan förtvivlat ?Åh, nej. Nu gjorde jag det igen!? innan han på nytt började irra sig hemåt genom grottan utan att ha något att lysa upp vägen med.
?Du?? började Salamander med rösten inställd på en liten bit under normal samtalston ?kan det vara så att ingen sett monstret för att det helt enkelt är osynligt? Kan det vara så Tage menade??
?Jag tror dessvärre inte det var riktigt så han menade.? Svarade Paddus.
?Åh. Det var väl det jag trodde, men man kan ju alltid hoppas??
Färden fortsatte genom mörkret ett par timmar utan att något speciellt hände, även om samtliga i sällskapet hade tyckt sig se någonting precis utanför ljuscirkeln några gånger. Antagligen handlade det bara om en flammornas och skuggornas lek över väggarna, men de kände sig i alla fall rätt illa till mods. Dessutom hade de, mer eller mindre tidigt upptäckt ett antal avgrundshål som ledde ned mot, vad de misstänkte, ingenting. Dessa hål tycktes finnas lite varstans, men speciellt där man hade tänkt sätta ned fötterna. Ingen var riktigt säker på anledningen till att det fanns en massa hål och ingen ville heller spekulera i detta, speciellt inte efter det att Salamander högt hade undrat om det kunde vara så att vad det än var som åt upp, eller i alla fall antagligen åt upp, folk som kom in här, bodde någonstans därnere. Detta hade lett till en hel del ökad uppsikt bakåt samt ökat tempo ända tills de allesammans var nära att falla ned i nästa hål som plötsligt slukade marken framför dem. Efter detta hade de varit noga med att, i alla fall större delen av tiden hålla blicken fokuserad på var de satte fötterna.
Plötsligt hördes ett svagt ljud någonstans framför dem och sekunden senare slängde sig Salamander till golvet med en skräckslagen flämtning, följd av en annan smärtuttryckande flämtning när han väl slog emot grottans hårda stengolv. Ytterligare en flämtning följde då han insåg att det var med mycket liten marginal som han faktiskt träffade golvet. Bredvid honom på båda sidor öppnade sig golvet rakt nedåt och när han nu låg ned kunde han konstatera att det var mycket möjligt att något bodde där nere, speciellt med tanke på vad som kom emot honom från just det hållet. Inte för att han hade lust att ägna mycket tanke på VAD som kom emot honom när det nu var mycket hälsosammare att tänka på ATT det kom emot honom. Istället förflyttade han sig så hastigt han nu vågade med tanke på mörkret, vilket var ganska fort med tanke på det andra, fram till en klippväg en bit bort och ställde sig med ryggen mot den. Av någon anledning kom det sig så att okända fasor var mycket fasligare än kända sådana. Detta visade sig även stämma på icke-fasor som kunde misstagas för fasor då en hel svärm med fladdermöss myllrade upp ur hålet i marken för att sedan försvinna i mörkret.
?Ta det lugnt allihop? sade Remik efter att efter vad som kändes som en evighet själv ha hämtat sig från chocken ?det var bara ett gäng fladdermöss!?
Till svar fick han en osäker nickning från Paddus samt en än högre flämtning än tidigare från Salamander, som nu stod precis utanför ljusets räckvidd.
?Han sade att vi kan ta det lugnt? sade Paddus med osäker röst till Salamander ?det vara bara fladdermöss!?
??Bara fladdermöss? gör väl knappast såhär med folk?!? utbrast Salamander till svar och de två andra fick skynda sig fram för att se efter vad det kunde vara som han menade.
På golvet låg vad de misstänkte vara ett lik. Det hade armar och ben precis som ett lik, bara till mindre grad. Det hade också vad de misstänkte hade varit ett huvud en gång i tiden, men utöver det fanns det inte mycket kvar. Vad som tycktes vara dels tuggmärken, dels brännskador och dels något långt mer smärtsamt utgjorde större delen av Salamanders fynd.
?Jag tror inte att det var fladdermössen som gjorde det här? sade Paddus svagt.
?Nähä?? påpekade Salamander sarkastiskt.