*fortfarande inte nöjd*
men storyn kommer frammåt i alla fall:
- - - - - - - - - - - -
Kapitel 2
Strax efter att sällskapet lämnat liket bakom sig upptäckte de nästa tecken på att det faktiskt fanns något riktigt otäckt inne i grottsystemet. En mindre hög av ben var samlad vid en av väggarna och diverse kotor låg utspridda över golvet när de kom in i ett större utrymme. Benhögar är vanligtvis svåra att jämföra eftersom de sällan förekommer i de mer civiliserade delarna av världen, men i det här fallet gick det rätt bra att kalla högen för en mindre hög av ben. Dels för att en större hög befann sig vid väggen mittemot, dels för att även dessa ben tycktes bestå mer av bitmärken och andra otrevliga detaljer snarare än just av ben. Vad som tycktes riktigt otrevligt var att det var svårt att säga om benen blivit staplade av någon eller något, eller om de helt enkelt ställt sig så av egen fri vilja. Otrevliga visioner om krälande monster så hemska att offren sökte skydd uppe på sina egna fallna kamrater uppenbarade sig framför ögonen på Paddus där han stod och betraktade benen.
Ett plötsligt hasande och samtidigt krälande ljud från gången de just kommit in genom avbröt hans tankegångar och fick honom att mana på sina kamrater, vilka i sin tur redan hört ljudet och var i full färd med att mana på varandra att gå fortare. Ingen av dem ville stanna kvar för att möta vad det nu var för något. Dessutom började det liksom skymma.
?Eh, varför blir det mörkt?? undrade Salamander.
Ljuset i lyktan flämtade till ett par gånger och dog sedan ut för att lämna sällskapet i totalt mörker. För ett par ögonblick var det nästan helt tyst inne i grottan. Inget annat hördes än ett hasande, mycket bådande ljud som bara hördes mer och mer tydligt.
?Spring!? skrek Salamander och började springa åt rakt motsatt håll än ljudet kom ifrån. En halvmeter längre fram stannade han plötsligt. Faktiskt stannade han otroligt plötsligt, så plötsligt som man bara kan stanna genom att till exempel springa rakt in i en grottvägg. Vilket var precis vad han gjort. Det faktum att han bara tagit ett par steg och därför inte fått upp farten särskilt väl var en trevlig detalj som han själv var mycket nöjd med eftersom det annars hade blivit ett mycket smärtsamt ?plötsligt?. Två lätta dunsar träffade honom i ryggen när kamraterna kom ifatt honom.
?Åt det här hållet!? skrek Paddus och tog täten in i nästa klippvägg.
?Det här går bara inte?? sade Salamander och de tre blev stående en liten stund, lyssnande till hasandet som nu tycktes vara ett par meter bort. Eller var det längre bort? Eller närmre?
?Kryp!? väste Remik plötsligt och Paddus kände att Remik plötsligt inte stod framför honom.
?Jasså? Insekterna? De såg jag för länge sedan, men det är väl ingen idé att leka med dem nu?? sade Paddus förvirrat. Ett par händer grep tag om hans fotleder och fick honom att snabbt sätta sig ned för att undvika att tappa balansen. Ett ljus gick till slut upp och han började långsamt krypa efter Remik, som i sin tur följde efter Salamander.
På alla tolv kröp så sällskapet vidare i riktning mot vad de hoppades var friheten, även om detta snart visade sig vara en vägg. Även om de tycktes stöta in i väggar hela tiden så verkade det som om de också lyckades undkomma vad det nu var som fanns ibland bakom dem, ibland till höger och ibland till vänster. Dessutom tyckte sig Paddus minnas att de faktiskt sett en utgång ur just detta rum strax innan lampan dog.
Efter en extra otrevlig episod - då de länge krypit åt vad som från början var vänster innan de plötsligt insåg att de borde ha tagit höger, under vilken varelsen länge tycktes vara nära nog att plötsligt gripa tag om deras fötter - började marken slutta aningen uppåt. En bit upp tyckte sällskapet sig se ett par ljusstrålar som letade sig in i mörkret och under slutspurten satte sällskapet antagligen nytt hastighetsrekord när det gäller att krypa på alla fyra.
En eventuell betraktare skulle nog ha funnit synen rätt underhållande då tre personer kom som skjutna ur någonting väldigt stort, uppför en lätt sluttande backe och ut i solljuset. Av uppenbara skäl fanns det dock ingen sådan betraktare eftersom denna plats var aningen otillgänglig. Dock hade en annan eventuell betraktare, femton meter längre ned under den lodräta väggen funnit situationen rätt lustig förutsatt att denne var av mycket skadeglad natur, då alla tre samtidigt nådde fram till kanten på klipphyllan och i sista sekund han hindra sig själva från att hoppa.
?Hur kommer det sig att just vi alltid ska hamna i sådana här konstiga situationer!?? utbrast Salamander ?först lampan, sedan monstret, och nu det här!?
?Faktiskt? påpekade Paddus ?så tror jag att monstret kom före lampan??
?Och???
?Äh, inget?? sade Paddus och satte sig ned vid kanten.
?Vad gör vi nu?? undrade Salamander och slog sig ned bredvid honom.
?Åh? sade Paddus ?det är väl uppenbart??
?Hm?? frågade Salamander ?Vad då??
?Vi blir uppätna.? Svarade han.
?Av vad då?!? utbrast Salamander ?Vi vet inte ens vad vi kommer att bli uppätna av!?
?Jo, det gör vi? sade Remik och påkallade deras uppmärksamhet ?såvida ingenting hinner före den där? fortsatte han och pekade mot grottmynningen.
Vad som ragglade upp mot dem, en femton meter bort beskrivs bäst som? ja? som en gurka. En halvmeter hög gurka, aningen tjockare än en gurka av den storleken borde vara och med ett antal korta tentakler som antagligen hade till uppgift att transportera varelsen framåt. Någon annan funktion kunde tentakler med en längd av tjugo centimeter och ungefär samma bredd omöjligt ha. Där den vaggade framåt mot dem tycktes den inte så skrämmande, bortsett från de stora stirrande ögonen, en massa sylvassa tänder i kombination med vad de sett i grottan, samt den irriterande gröna färgen som tycktes skifta lite då och då som om ytan var lite instabil.
?Den har ju samma färg som Ugglans pyjamas!? utbrast Salamander, varpå Ugglan antagligen skulle ha gjort något otrevligt mot honom om han varit i närheten.
?Jo, nu när du säger det?? började Remik.
?Jag vägrar att bli uppäten av en varelse som ser ut på det där viset!? ropade Salamander, bara utifall att någon skulle bry sig ?den ser ju inte ens normal ut!?
För ett par ögonblick stannade gurkan till och stirrade på honom med sina stora ögon, men just som Salamander verkligen började hoppas att den skulle brista ut i gråt eller något liknande, vilket nästan (enligt hans egna alltför stora förhoppningar) vilken varelse som helst som blivit så förolämpad borde göra, så började varelsen skaka. Förundrat stirrade sällskapet på varelsen som nu även började växa till sig en bra bit. När den var klar började den nu en och en halv meter höga gurkan närma sig på nytt.
?Varför har jag en känsla av att han inte gillade det där?? frågade Paddus Salamander med viss sarkasm i rösten.
?Man kanske skulle försöka ta sig runt den och?? Salamanders röst tystnade när resten av gurkans familj ställde upp sig vid grottans ingång ?nähä..?
?Jag antar att det bara finns en sak vi kan göra då? sade Remik och drog sitt svärd ?sitt kvar där?
?Vänta lite, du vet inte vad den kan göra!? utbrast Paddus.
?Den kan äta upp oss, det är vad den kan? mumlade Salamander bredvid honom, men ingen tog någon notis om honom.
?Ingen fara, jag vet vad jag gör?? sade Remik ?hoppas jag?
?Men det är något med den där färgen, eller något? mumlade Paddus och tog av sig ryggsäcken medan han såg hur Remik närmade sig varelsen för att sedan svänga av och gå åt sidan. Varelsen vände sig om rörde sig så snabbt den kunde, vilket var aningen långsammare än lugn promenadtakt, mot Remik som försiktigt höll sig på avstånd och halvt cirklade runt sin motståndare. När han fick ryggen mot de övriga gurkorna spann han snabbt runt och fortsatte sedan röra sig på andra sidan av varelsen, hela tiden på helspänn om varelsen skulle gå till attack. Men hur han än väntade, på att den skulle spruta eld eller syra eller slänga sig mot honom, försöka hypnotisera honom, eller vad som helst, hände inget. Den lunkade bara på långsamt mot honom som om den hade all tid i världen, och de andra började försiktigt komma ut i solen på ett sådant sätt att ingen kunde ta sig förbi dem medan de hela tiden minskade utrymmet på avsatsen.
Eftersom inget hände började Remik fundera på en mer offensiv taktik samtidigt som Paddus ropade något till honom.
?Va?!? svarade Remik som hade varit alltför inne i striden som inte tog plats för att höra tydligt.
?Det är nog ingen bra idé att hugga honom med ditt svärd!? upprepade Paddus, medan Remik försiktigt backade undan tills han nådde en stor sten som fungerade som vägg mot stupet. Nu gick det inte mycket längre. Försiktigt höjde han svärdet för att hugga, men hejdades av Paddus rop: ?Neej!?
?Jag måste faktiskt!? ropade Remik utan att ens vända blicken mot sina vänner. Varelsen var nu lite mer än en meter ifrån honom. På nytt höjde han sitt svärd och den här gången hann han med att börja hugga innan något fångade hans uppmärksamhet, vilket fick honom att stanna svärdet så plötsligt att till och med en vägg skulle ha blivit avundsjuk. Med ett sprakande och fräsande han aldrig tidigare hört föll Ugglans bumerang till marken som en kolbit. Den visuella effekten av att se bumerangen kastad av Paddus utan förvarning träffa gurkan för att i nästa ögonblick se den bli elektrifierad och uppeldad var också rätt chockerande. Förödelsen gurkan orsakat med bumerangen liknade vad blixten gjorde med ett träd, fast ungefär fem gånger värre.
Försiktigt gick Remik i sidled för att sedan backa fram till sina vänner där han satte sig ned.
?Det där var nära ögat!? utbrast Salamander på ett skräckslaget, förtjust sätt ?det verkar som om de där är elektriska.?
?Ganska ironiskt egentligen?? började Remik som inte helt återhämtat sig.
?Vad då?? hann Salamander undra eftersom han talade så långsamt och andades så häftigt.
?Anledningen till att jag blev soldat?? började han.
?Jaa?? sade Salamander ?kläm fram det nu innan vi dör, helst?
?Jag ville ha lite spänning i tillvaron.?