DOLT I SKUGGAN
Skogen, som vanligtvis brukade vara full av liv och de ljud som hör därtill, var nu, någon timme efter gryningen, lugn och tyst. Kylan och fukten i luften skapade ett dis som gjorde att man knappt såg var man satte fötterna, därtill att det fanns stora sumpmarker och träsk gjorde skogen till en farlig plats om man inte var bekant med stigarna. Nu, vid dagens kyliga början, syntes få tecken till det liv som skogen brukar vara känd för i de närliggande trakterna. Men mången erfaren skogsman har lärt sig att inte bara lite på vad ögat uppfattar. "Människan skapades inte med fem sinnen bara för att använda ett", som skogsmän ofta sade.
Ångmoln steg, virvlade och upplöstes från mannen som tyst och försiktig kom smygande längs den knappt urskiljbara stigen. Här var dimman så tät att inget gick att urskilja en meter från stigen, ändock var mannen på jakt. Han koncentrerade sig så mycket på att höra att han säkerligen skulle gått in i ett träd eller ramlat på en sådan här liten avskild stig, stigen var honom dock välbekant och nästan varje grop och rot var för honom välkänd. Ibland kunde hela jakten bli förstörd för att man vid fel tidpunkt och vid fel plats sätter foten i en dold grop och med ett ljud som, i denna tystnad, skulle kunna jämföras med ett fallande träd med all rätt. Mannen hade dock flera års erfarenhet och undvek helst obekanta stigar så här tidigt på morgonen. Helst skulle han vilja undvika att jaga så här tidigt på morgonen över huvud taget, men det var i denna tidiga timma som skogens mest eftersökta djur - Stenhornshjorten - förflyttade sig till bättre platser, och denna skog var vida känd för att vara rik på detta eftersökta och högst farliga djur. Mötte man en ensam Stenhornshjort i skogen var den dock lika ofarlig som vanliga hjortar. Men i flock - vanligtvis tio till tjugo hjortar - skydde de inte att gå på offensiven. Många oförsiktiga jägare har dyrt fått betala för sin oförsiktighet - vanligtvis med livet om inga träd finns i närheten - när en flock med Stenhornshjortar anföll i raseri.
Ändock var hjorten det mest eftersökta djuret på grund av dess horn - som gjort skäl för deras namn - vilket är nästan lika hårt som sten, många personer som drabbats av fallande troféer med dessa horn kan bistert intyga detta.
Mannen - som hette Vince - skyndade på sina steg något, spåren han följt de senaste dagarna har visat att flocken - bestående av minst femton hjortar - har följt nära den stig han nu följer genom hela norra delen av skogen, han borde finna spår av dem när som helst nu. Dimman hade börjat tunnas ut och spridda solstrålar sken ner genom trädkronorna som reste sig högt ovanför honom och han fick känslan att det skulle bli en varm och solig dag.
Han såg sig om och upptäckte att han färdats längre in i skogen än han trodde han skulle bli tvungen till, stigen började redan bli bredare för att efter några hundra meter ledde den ut i en stor glänta där han ofta slagit läger när han färdats för långt in i skogen så att han inte kunde återvända innan det blev helt mörkt. Några hundra meter öster om gläntan rann det dessutom en bäck med rent, friskt vatten. En perfekt plats för hjortar, tänkte han och log elakt för sig själv. Det slog honom att tanken på att hjortar kunde samlas där aldrig fallit honom in, vilket var mycket konstigt eftersom han ofta kunde förutse var de kunde stanna. När han bara var en kort bit från gläntan vek han av från stigen och fortsatte så tyst han förmådde bland den täta undervegetationen, han kunde redan skymta ljuset som sken ner i gläntan. Han smög fram till några stora, lövtäckta buskar som växte precis vid gränsen till gläntan, bad en stilla bön till Malvir om jaktlycka och ålade sedan fram på mage och vek försiktigt undan en gren.
Gläntan var helt täckt av frodigt, grönt gräs med endast några få träd vid en hög med stora stenar där han brukade slå upp sitt läger. Där var den enda platsen han kunde se någon skugga och han blev förskräckt när han såg hur högt solen stod på himlen. Han hade verkligen varit borta för länge och hade inga förhoppningar om att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Inga sådana tankar befann sig dock i hans huvud för tillfället. I gläntan betade nämligen fridfullt närmare två dussin Stenhornshjortar, tjugosju avgjorde han med en snabb översikt. Så många i en flock var högst ovanligt, även i den här skogen. De flesta flockar han stött på i den här skogen bestod vanligtvis av tio till femton hjortar. Tanken att det kanske var två flockar som samlats på samma plats slog han snabbt bort, när flockar av Stenhornshjortar stötte på varandra var det vanligast att man bytte riktning för att undvika en sammanstötning, ingen visste varför men man anade att det var en del av hjortens natur att inte ha för stora flockar. Med gapande mun och vidöppna ögon stirrade han på synen framför honom, det här var sannerligen inte normalt. Det skulle bli mycket farligare än han hade tänkt men han tänkte inte fly från några ovetande djur, hur många de än var. Sekunden efter att han intalat sig själv det insåg han hur dumt det lät, han om någon borde veta bättre än att inte sätta mer på spel än man hade råd med när ödet var med i leken. Bistert började han söka igenom flocken efter tänkta byten, det var mycket han måste ha med i beräkningarna; vindriktningen framför allt men även djurets position, uppmärksamhet och avstånd till skogen. Hur mycket det blåste och var det fanns stora träd att fly upp i om hjortarna anföll. Länge satt han och valde, valde bort och jämförde fördelar och nackdelar. Så till slut bestämde han sig för en grupp med tre hjortar som stod och betade i närheten av träden. Han kunde lätt fälla en men han var ute efter fler än en. En chans med så här många hjortar kan man inte bara kasta bort tänkte han. Så tyst han förmådde drog han sig tillbaka för att flytta sig till en bättre position. Han ställde sig bakom ett träd som även hade träd som täckte hans flanker. Han gjorde färdigt bågen och drog upp tre pilar vilka han satte i marken nära till hands. Han valde hjorten som skulle träffas först och satte pilen till bågen. Hade han tur skulle hjorten springa framåt i panik om pilen träffade längre bak än vanligt, hade han då stor tur skulle de andra två springa bort från den större delen av flocken och på så sätt utgöra lätta byten.
Han tog ett djupt andetag och kontrollerade en sista gång att allt var på plats. Han gick ner på knä och pressade sig så nära trädet som möjligt utan att det hindrade hans rörelser. Han bad en bön till Malvir inom sig och spände bågen, en inre frid kom över honom och han fick känslan att detta skulle gå bra. Så släppte han strängen och pilen for iväg med en ett ljud som fick alla hjortar i gläntan att samfällt höja på huvudet. Innan pilen nått sitt mål hade han tagit upp en andra pil och lade den precis på strängen när hjorten med ett tjut rykte till av pilen och hoppade till. De andra två hjortarna bredvid blev som galna och for iväg så snabbt de kunde, inte mot flockens säkerhet utan mot skogens död. Snabbt följde han hjortens rörelser, avgjorde dess hastighet och mer med känslan än med skicklighet skickade iväg den andra pilen i en bana som skulle genskjuta den långt innan den nådde fram till skogens tillfälliga säkerhet. Snabbt ryckte han åt sig en ny pil och upptäckte att han darrade lite, han kastade en snabb blick mot resten av flocken och såg att den rusade iväg åt motsatt håll. Ett tjut och ljudet av något stort som faller i hög fart nådde honom med budskapet att den andra pilen träffat bra. Sekunden det tog honom att kasta en blick på flocken var dock till den tredje hjortens fördel och med all hastighet den kunde uppnå sprang den vilt mot skogen. Han fick bara ett ögonblick att avgöra var han skulle sikta innan han var tvungen att släppa pilen som for iväg följd av en snabb bön från Vince att träffa sitt mål. Med en otrolig kraftansträngning hoppade hjorten mot tryggheten i skogen och ett tag såg det ut som om pilen skulle träffa, i sista ögonblicken såg det ut som om vinden tog tag i den och pilen träffade en trädstam bakom hjortens. Han svor till och drog upp en ny pil men han visste att han inte kunde få den tredje hjorten. Han väntade ett tag tills ljuden av en panikslagen flock med Stenhornshjortar försvunnit innan han begav sig ner i gläntan för att skåda sitt byte. Men när han lugn vandrade ner längs stigen mot det fallna djuret blev han helt kall. Hjorten som träffats av den första pilen fanns inte här, tydligen hade den inte träffat tillräckligt bra och i stridens hetta hade han glömt bort den. Han sprang mot platsen där han skjutit det och såg snabbt blodspåret som ledde in i skogen. Av mängden blod att döma var hjorten svårt sårad och skulle inte kunna fly så långt som tur var. Han sprang fram till hjorten som låg stilla på marken och såg hur pilen stack upp ur bröstet på den, hjorten började röra på sig när han gick fram till den och han drog fram sin kniv och avslutade snabbt arbetet. Sedan torkade han av kniven och stoppade den tillbaka i sitt fodral, det var en präktig kniv som tjänat sitt syfta väl, vad det nu än var. Till att fälla mindre gnagare till att skrämma diverse småtjuvar.
Han drog en ny pil och satte den på strängen, sedan begav han sig springande in i skogen följande blodspåret. Mycket riktigt fann han snart hjorten död på marken en kort bit in i skogen och han fick släpa den ut till gläntan igen. Sedan släpade han båda hjortarna till träden i mitten av dungen. Väl där började han det bistra arbetet att flå djuren. Eftersom han bara tänkt att fälla en hjort och att hinna tillbaka innan natten hade han inte de bästa redskapen att flå djuren men han fick göra det bästa av saken, han hade faktiskt fällt två stycken Stenhornshjortar på en dag, en mäktig bedrift som han kunde skryta med ett bra tag. Gräset där han arbetade blev helt rött av blod och knappt något grönt syntes. Precis när han lade sista handen vid så upptäckte han att det börjat mörkna, han titta upp på himlen och fick nästan en chock. Stora svarta moln hade kommit från ingenstans och drog sig snabbt samman precis ovanför honom och tycktes bilda en ring. Så började det mullra och han väntade bara på att regnet skulle komma, hur kunde det här ske utan att jag märkte det undrade han förtvivlat. Han om någon borde ha förutspått ett sådant här oväder, de tecknen är tydliga som om de vore huggna i sten. Han började precis se sig om efter ett lämpligt skydd när ett ljussken, starkare än han någonsin upplevt bländade honom totalt och hela världen blev vit. Han kände hur han lyfte från marken och att det kom en smärta i ryggen ögonblicket efter det, hela världen skakades om och han trodde att gudarna till slut beslutat att förstöra jorden, något som de ofta predikade om i städerna. Så kom ett dånande muller som fick honom att skaka in i benen. Världen var fortfarande helt vit och han kände hur han började sjunka ner i mörker. Så kom en plötslig smärta, en smärta som slog till lika snabbt som en pisksnärt fast denna avtog omedelbart. Han kände hur han med ett ryck fördes tillbaka till världen igen och allt var vitt. Långsamt, långsamt började skenet försvinna och han mumlade "jag är blind", tyst för sig själv. Så kom en ny smärta lika snabb som den förra och med ens var det som om någon öppnat hans ögon. Det var fortfarande ett ljussken som bländade honom men han kunde urskilja omvärlden, han var fortfarande i gläntan och träd skymtade i utkanten av synfältet. Så rörde sig någon mörkt framåt mot honom och skymde ljuset, vilket han gissade var solen.
"Du kan se?", frågade en mörk stämma plötsligt och han såg en hand bli större och större när den närmade sig hans huvud. Han skrek till och försökte kravla bakåt från den utsträckta handen men upptäckte att något tog emot bakom honom. Han slutade röra sig och stirrade i skräck på handen som bara blev större och större. Precis när han trodde handen skulle gripa tag i hans huvud stannade handen precis framför hans ögon. Där stannade den i några sekunder och sedan hördes rösten igen. "Ja, det är ingen fara med dig."
Ljuset började avta och han kunde urskilja skuggan framför honom bättre nu. Det var en man, troligen runt femtio år gammal, han bar en svart jacka av annorlunda typ än de som var på modet nu i de stora städerna och såg verkligen dyrbar ut med guldbroderingar. Runt sig hade han en mörkgrå mantel som slingrade sig kring hans ben av vinden, absolut ingen klädsel för att färdas i skogen. Trots att mannen inte hade några tecken på att vara hotfull var Vince livrädd för honom, mer rädd än han någonsin varit i sitt liv. Han såg inte ut att vilja tala mer, om det nu var han som hade talat tidigare. Vince såg sig snabbt omkring för att försäkra sig om att det bara var en person.
"V-vem...?", stammade Vince och svalde hårt.
"Vem jag är?", fyllde mannen i och skrattade lite grand. "Res på dig och följ mig", sa han sedan och vände sig om och gick. Trots att allt Vince egentligen ville var att ligga kvar kunde han inte stå emot uppmaningen, eller var det en befallning? På vingliga ben reste han sig och stödde sig på ett träd bakom honom, det var det som tagit emot när han försökt kravla bakåt. Det gjorde ont i ryggen och i huvudet men han ignorerade smärtan och reste sig till slut upp. Sedan såg han var han var och flämtade till. Platsen där han hade flått hjortarna låg ungefär femtio meter bort och han var vid gränsen mellan dungen och skogen, men det var inte det som fått honom att flämta till. En ungefär tio meter stor cirkel av svart, bränt gräs med centrum där han stått och flått djuren hade bildats. Och mitt i den stod mannen och vinkade honom till sig. På vingliga ben gick han långsamt dit och när han ställde sig bredvid mannen pekade han ner på marken i mitten av cirkeln. Där var en stor sten, flat ovanpå, nergrävd i jorden med en konstig symbol som Vince aldrig sett tidigare. Symbolen var huggen i sten och föreställde en cirkel med ett ansikte i mitten, figuren var dock så nött att ansiktsdragen inte kunde urskiljas. "Du... hällde blod på den här?", frågade han efter en viss tveksamhet. Vince såg sig omkring, nu såg han att gräset där han stod hade en viss röd färg och han insåg att det var på stenen han flått hjortarna.
"Ja, det tror jag," svarade han men tillade fort "men det var inte med meningen..." när han såg mannens ansiktsuttryck förändras.
"Inte med meningen?", skrockade mannen och upprepade det tyst för sig själv varefter han skrattade lite. Vince undrade om han gjort något bra eller dåligt och funderade på att fly när mannen plötsligt slutade skratta. "Vet du då inte vem jag är?", frågade mannen med ett brett leende och såg på Vince som om han var en stor idiot.
"Nej, det vet jag inte", svarade Vince argt och fick återigen tanken att fly från denna, säkerligen, galna man. Mannen såg uppriktigt sagt förvånad ut den här gången.
"Inte minsta gissning? Nog måste du ha någon vag aning om vem jag kan vara?" Mannen lät klentrogen och såg hoppfullt på Vince.
"Nej, sa jag. Jag vet inte vem du är", svarade Vince och mannen suckade.
"Det tycks som om människor har glömt bort mig", suckade mannen. "Jag måste tydligen påminna dem om mig..." Sedan pekade på Vince. "Men dig! Du... visade mig vägen så jag tror du slipper att bli... upplyst", sedan log han och tillade "tills vidare", och med ett vansinnigt skratt sträckte han fram handen och nuddade Vince ansikte. En liknande smärta kom och fick honom att rycka till, sedan blev allt svart.