Stjärnfall över Alcahed
Prolog
En gång för länge, länge sedan, när människorna ännu var ofödda skuggor och innan stjärnorna hade stannat i sina bannor, fanns vi.
Det var vi som skapade den första fågeln, lät den första fisken simma och såg det första molnet teckna fantasifulla former på himmeln.
Vi är inte skaparna, för när vi som första levande varelse skapades var vi inte ensamma, utan hade varandra. Vi är inte heller förgörarna; för när slutet kommer har vi för länge sedan gått upp i rök lik den vi skapades utav.
Nej, vi är de skapade. Först av alla varelser att föddas, på den tiden när gudarna ännu inte lärt sig dumheten i att ingjuta alltför stor visdom i en varelse som blott är dödlig.
Stor kraft gavs vi; att drömmarna om ännu mer kraft inte var helt omöjliga.
Så stark, i sanning, att vi inte bara var de första att födas; vi var också de första att dö.
Underligt, kan väl tyckas, att odödliga varelser dör, men i realiteten är det bara vad man kan förvänta sig.
Givna krafter av så kraftfulla slag att de kunnat förinta den värld vi givits att leva i, sökte vi girigt efter ännu mer kraft. Att rycka upp ett berg ur den mark den står i, är omöjligt; likväl kunde vi göra det. Att skänka livet åt den som förlorat det en gång innan, är omöjligt; likväl kunde vi göra det. Att ha mer kraft än gudarna, de som gett oss kraften och är vår källa till den, är omöjligt; likväl försökte vi.
Vi dräpte varandra under de sju första åren av krig och lidande som världen någonsin har erfarit; vi slogs och intrigerade, försökte att stjäla våra systrars krafter.
Dåraktigt trodde vi att gudarna, våra egna skapare, skulle låta oss växa tills våra krafter så vida översteg deras som all vår kraft i ett kärl skulle.
När så många av de våra hade slaktats under de hemska sju åren av onödigt våld och lidande, att bara sju av oss förstfödda återstod, talade Skaparen och Världsalltet till oss.
De sade, att vi var såsom olydiga barn. De sade, att vi var liksom katten när vi leker med musen; omedvetna om den plåga vi skapade. De sade, att vi såsom barn skulle bestraffas för den plåga vi skänkt våra systrar och vår moder. De sade, att vi såsom barn var omedvetna om den plåga vi skänkt våra systrar och vår moder. De sade, att de skulle göra oss medvetna om den. Och det gjorde de.
Alltför många dagar, månader och år tillbringade vi sörjande över den smärta vi skapat. Till slut, när vi var så trötta på livet som på oss själva, kom Skaparen och Världsalltet till oss.
De sade, att vi sörjde våra systrar och att det var fel. De sade, att vi skulle bestraffas. De sade, att vi skulle välja en och endast en att sona alla våra brott. De sade, att om alla skulle få sona sina brott skulle de tvingas ta hit våra döda systrar från underjorden.
Och de kunde de inte.
Så de gav oss sju dagar och bara sju dagar att be för våra liv eller våra samveten inför våra systrar på. Men när den sjunde dagen kom, och det blev min tur att bedja kunde jag inte öppna munnen och tala. Orden fastnade i mitt huvud och ville inte träda fram. Känslor svepte över mig likt stjärnorna på himlavalvet gjorde den dagen, när jag förstummat såg hur mina systrar skadeglatt bestämde sig för att välja mig som lammet att offra. Jag sörjde mina systrar, även de ännu levande, för deras själar var dömda.
Och jag grät.
När dagen var till ända, kom Skaparen och Världsalltet till oss.
De sade, att systrarna på gott eller ont valt mig. De sade, att jag, på gott eller ont, var utvald att sona. Och sona skulle jag.
Jag grät inför domen, försökte förneka att det hände. Men hände gjorde det, och jag var inte tillräckligt stark att ändra på händelser redan skedda.
Jag är en förstfödd, inte en gud.
Och gudarna såg på mig, där jag grät inför det som på samma gång var både en dom och en befrielse.
De sade, till dig sätter vi allt vårt hopp. Du är utvald, att rädda världen undan konsekvenserna av ert handlande. De sade, torka dina tårar, ta dig samman vår dotter, Du är utvald och Du skall välja. De sade, det är Du som skall välja universums öde.
Och jag håller precis på att bestämma det.
Mina systrar levde länge och väl, men till slut kom tiden och samvetet ikapp dem. De åldrades och dog liksom människan, för utan ett rent samvete som sköld kan ingen bli odödlig.
Årstiderna kom och gick. Åren blev till eoner. Eonerna gick. Tiden forsade ifrån mig i en strid fors, och jag hade ännu inte bestämt mig.
Då kom Skaparen och Världsalltet till mig.
De sade, att jag måste tänka ut ett slut för allting. De sade, allting. De sade, människan blir gammal och dör, och växterna vissnar och förmultnas. Stenen nötts ned av tid och vind och vatten, och havets vågor stannar utan en vind. Men var tar allt egentligen slut? De sade, allting.
Och plötsligt hade jag slut på idéer.
Årstiderna kom och gick. Åren blev till eoner. Eonerna försvann, bortblåsta av vinden, och jag hade ännu inte bestämt mig. På den yttersta dagen, slutet till allt, var jag ännu osäker på universums öde.
Skaparen och Världsalltet kom till mig, grälade över min tvehågsenhet.
De sade, varför gör du så här mot dig själv, vår dotter? De sade, om du vet hur allt ska sluta, så kommer det heller inte att sluta. Allt kommer att börja om igen; och igen, och igen, och igen. De sade, och varje dag, kommer du att få sona. Du är utvald, vår dotter, utvald att välja och sona. Om du inte väljer, kommer du få leva om det hela en gång till, tiden kommer att återvända, och du kommer att få sona i ännu en evighet.
Och jag sade: men om allt börjar om på nytt, kan man då inte hindra vad som hände? Att mina systrar utrotade varandra, och att jag valdes att sona?
De sade, nej, det fungerar inte på det sättet. Om du föds åter kommer det inte vara som en förstfödd; det kommer att vara som livet själv, eftersom endast livet kan bestämma hur det ändas.
Och jag sade: men då så...
Och sedan kom slutet. Och styrkan. Och krafterna. Och visheten. Jag var livets gudinna, och allting började om på nytt. Allt slaktandet.