Kapitel ett
Han vred på sig i sömnen. Täcket hade åkt ner i en skrynklig hög vid hans fötter, och nu var det bara pyjamasen som höll honom varm.
Trots det svettades han. Ymnigt.
De störande ljuden från bilarna som knatade fram längs motorvägen sipprade in från världen utanför fönstret. En klocka som stod på det vingliga nattduksbordet tickade långsamt i takt med att tiden gick.
Han var en ung man, ungefär tjugotvå år, och han hade varit arbetslös i exakt två år. Hans dagar var fyllda med den förmodligen meningslösa jakten efter ett riktigt arbete, och han började alvarligt fundera på självmord.
Inte på grund av jobbet, naturligtvis inte, han var inte den enda som fått sparken på grund av nedskärningarna, men sedan hans mor fått cancer, hans enda barndomsvän flyttat ihop med hans flickvän sedan tre år, han tvingats ge upp sin lägenhet och dessutom var det ju det där med jobbet. Han avskydde att vara arbetslös och beroende av andra.
När han fått jobbet på reklambyrån hade det känts som om livet ängtligen var värt att leva. Han stod på egna ben, och världen låg framför hans fötter.
Men säg den dröm som varar?
Han vände på sig i sömnen, trött och fortfarande sovande, men på ett slumrande vis, likt monstren i de gamla sjömanshistorierna. Han var tjugotvå år, och världen hade ryckts ifrån honom.
Vad hände med den världen? Undrade han bittert när han för ett ögonblick vaknade upp, sedan somnade han återigen om.
När Tiden sprungit iväg från oss till hälften, började tvivel frammanas ur mina tankar.
Om jag nu fick Tiden själv att upphöra (vid det laget hade jag fått allvarliga tvivel), skulle då allt upphöra? Inget kan existera utan tid, inget liv i alla fall, och som den livets gudinna jag var skulle jag upphöra då? Förmodligen.
Men hur var det med de andra gudarna, de som var skaparna?
Tanken slog mig, att de kunde ha byggt världen till sin egen nemesis och använde mig till någon nyckelfunktion. Tanken var löjlig, naturligtvis, men den lämnade mig ingen ro. Den låg ständigt där och gnagde i mitt medvetande, fanns jämt i utkanten av mina tankar. Tvivlet var så löjligt och så förnedrande, att jag var förskräckt för att någon av gudarna skulle komma på mina tankar. Men jag kunde inte sluta tänka.
Det slog mig att det största sveket världen kunde göra mot oss, var att upphöra att finnas. Även om vi försvann, mina redan döda systrar och jag, så fanns ju alltid världen kvar? Det var en trösterik tanke. Och människorna måste känna på samma sätt, tänkte jag, i skräckslagen fascination över den tanke som började komma över mig.
Eonerna gick, och medan de gick, gick också Tiden, alltnärmare sitt slut. Smärtan i världen väste och blev nästan outhärdlig, alltfler födes, vilket ledde till att alltfler dog. Jag plågades obeskrivligt.
Men allteftersom tiden gick, och tankarna jag hade började klarna, började jag också alltmer ty mig till smärtan, rädslan, hatet i världen eftersom de var en naturlig del av livet jag var gudinna över. Lidande liv, skräckfyllda liv, hatfyllda liv.
Jag började förstå att gudarna kanske också hade liv. Var jag gudinna över deras liv också?
Men om gudarna hade liv, och livet upphörde vid tidens slut, så skulle väl även gudarna upphöra vid tidens slut?
Ingen levande varelse vill upphöra utan att på något sätt bli ihågkommet. Gudarnas uppgift hade alltmer blivit att minnas. Ville de inte minnas mer? Hade tusentals lidande liv, blivit mer än de orkade bära?
Jag kunde förstå varför de ville upphöra, men jag tänkte inte låta dem genomföra sin plan.
Jag visste inte hur jag skulle stoppa dem, eller ens om jag kunde stoppa dem ? gudarnas ord är lag ? men jag
...och DÄR tar det slut. Har inte hunnit skriva något mer. Förbaskade läsberoende. Har aldrig tid att skriva, verkar det som.
Jag åker bort i morgon, så om jag försvinner till synes spårlöst - oroa er inte.
Ska försöka posta fortsättningen, om jag får tillgång till internet.