Kapitel 5
Dimman delade sig som om en stormvind blåst in i gläntan även om det nu var helt stilla. Den tycktes liksom dela sig och falla bort både åt höger och åt vänster som för att visa aktning inför något ofantligt. Ett par rådjur, några tjädrar och en harfamilj som ånjutit den betryggande atmosfären i denna naturens egna helgedom flydde skyggt undan i samma ögonblick som solens första strålar, på mycket länge, träffade det legendariska svärdet. Skenet var starkt nog att blända sällskapet som fyllda av andakt trädde in i gläntan, men ljuset var så mjukt att det inte ens besvärade dem. Platsen hade något över sig som fick Paddus att tänka på ett tempel. Ett Tidens tempel där tiden liksom hängde kvar och gjorde att varje andetag kändes som något helt fantastiskt.
Just som de så ljudlöst de kunde började gå mot svärdet tyckte sig Paddus se något som glimtade till i det höga gräset vid sidan av. Han böjde sig ned och plockade upp det innan han ens hann inse vad det var. Antagligen just därför att det var så fantastiskt och otroligt. Tydligen uppvisade han också en min som var lämplig för detta fenomen eftersom de andra såg på honom som om han blivit tokig. Han tyckte sig också känna sitt eget leende i nacken när han höll upp föremålet. Den tredje medaljongen! De andra blev också förvånade över denna upptäckt och han var själv den som först vågade öppna munnen.
?Hur kommer det här sig?? undrade han.
?Ingen aning? sade Remik ?kanske är det en fälla??
?Jag tror inte det? sade Salamander och de andra tittade på honom ?om ett värdefullt föremål bara ligger så här, då tyder det på att någon lagt det där av en annan anledning än att skapa en fälla.?
?Hur menar du?? undrade Paddus ?och borde inte den där vara nere i öknen??
?Jag tror? sade Salamander ?att någon begett sig ned till öknen, återhämtat medaljongen och begett sig hit i hopp om att komma över Mästersvärdet. Han räknade dock inte med att man behövde alla tre, så därför blev han så förbannad att han bara slängde det ifrån sig.?
?Är det vad du tror?? undrade Remik ?att han bara skulle ha slängt bort det så där??
?Nja, egentligen inte? sade Salamander och det syntes att han hade försökt undanhålla sanningen från sig själv ?vad jag verkligen tror, är att han inte lyckades ta svärdet.?
?Jo, du sade det.? Sade Paddus.
?Men. Eftersom han inte kunde, eller fick ta det utan de andra medaljongerna?? Fortsatte Salamander ?så utlöstes någonting som dödade honom. Det är rätt vanligt att han sätter ut fällor i närheten av saker i gamla tempel och gra?eller, ja. Där det finns något att skydda.?
?Tänk vad mycket du känner till.? Sade Paddus och fortsatte sedan menande ?Men så har du väl varit på många olika platser??
?Eh?jo?det kan man väl säga? svarade Salamander lite nervöst.
?Då hämtar vi väl svärdet!? föreslog Paddus och började gå mot svärdet. De tre medaljongerna tycktes plötsligt mycket lättare där de låg bredvid varandra och de strålade med en lyster som nästan verkade vara för stark för att bara vara en reflektion av ljuset från solen och svärdet.
?Stopp där!? ropade plötsligt någon bakifrån på ett illabådande vis och Paddus vände sig långsamt, långsamt om och fick sig en otrevlig överraskning.
I gläntans kant stod nu Nevyn med hela sitt rövarband. I alla fall hoppades Paddus att det var hela rövarbandet eftersom de redan var oroande många. Uppåt trettio av dem stod redan inne i gläntan och ytterligare ett par stycken kom ut ur tunneln bakom.
När han tänkte efter så var nog den tunneln den enda vägen ut, så de hade liksom oddsen emot sig. Därför stannade han precis som han blivit ombedd att göra.
?Ge hit de där!? kommenderade Nevyn och syftade helt klart på medaljongerna.
?Aldrig!? svarade Remik och Paddus i kör.
?Killar, är ni säkr?? började Salamander innan Nevyn fortsatte.
?Var inte löjliga nu? sade Nevyn ?Ni har ingen chans att komma ut härifrån levande om ni ställer till med strid, så ni kan lika gärna ge oss de där på en gång.?
?Jag skulle inte tro det?? sade Paddus helt enkelt, även om han fick några oroade blickar från Salamander.
?Vi blev faktiskt rätt överraskade att få se dig igen här i skogen? började Nevyn, och de andra tittade förvånat först på varandra och sedan på Paddus ?hur kommer det sig att ni är här igen??
?Jo ni förstår?? började Salamander ?Vi kommer just från bergen och??
?Ni tror väl inte att vi ska gå på det där den här gången heller?? utbrast Nevyn ?Bertil och hans kompis försökte sig på det förra gången med!?
?Vilka är de?? undrade Salamander uppriktigt förvånad.
?Vad är det du säger?? frågade Nevyn ?Han där är Bertil!?
?Han heter ju in?? började Salamander, men fick en armbåge från Paddus i sidan.
?Menar ni att ni inte känner Bertil?? frågade Nevyn och såg på Remik och Salamander.
?Ne?? hann Salamander, som tyckte det lät säkrast, säga innan Remik stoppade honom på samma sätt från andra hållet.
?En sista varning? sade Nevyn och drog sitt svärd, varpå övriga personer i gläntan som hade ett gjorde samma sak. Och de var ganska många ?lämna över värdesakerna nu, så kanske vi låter er leva trots allt!?
?Stick och brinn!? ropade Salamander, och tog ett steg bakåt eftersom han inte hade något vapen.
?Det ligger en pilbåge i ryggsäcken? viskade Paddus och kände hur den andre tog fram den precis samtidigt som Nevyn kommenderade till attack.
Plötsligt började saker hända. Fienden kom stormande mot dem i en femmanna-våg med Nevyn och resten av rövarna en bit bakom. Samtidigt tycktes någonting skymta till i Paddus ögonvrå och precis innan de första rövarna nådde dem svepte vad han först trodde var en kall vind förbi och rövarna stannade. Sedan insåg han att det nog inte hade varit en vind med tanke på att samtliga av de främre rövarna nu var fastfrusna i sina positioner av ett tunt lager is. De övriga rövarna stannade upp och vände sin uppmärksamhet någonstans bakom och till höger om Paddus och hans vänner.
Långsamt trädde en mystisk figur fram. Den var iklädd någon typ av huvudbonad vars största funktion tycktes vara att dölja personens ansikte. Dessutom var figuren klädd i en mantel som gjorde att han smälte in helt felfritt i bakgrunden, vilket var den troligaste anledningen till att ingen sett personen ifråga förrän nu. Färgen på manteln var av sådan karaktär att det troligtvis var ett rent sammanträffande att den just nu smälte in i bakgrunden, då endast ett fåtal träd samt någon mycket sällsynt bergart hade en motsvarande brun nyans. Bortsett från i just de miljöerna skulle bäraren vara tvungen att vandra omkring med ett stort plank bakom sig för att manteln verkligen skulle uppfylla samma funktion. Vid en ny titt upptäckte Paddus att även huvudbonaden hade samma färg. I sin högra hand höll figuren någon form av ljusblå, nästan vit, stav. Inte den vanliga av modell ?vandringsstav? eller ?vapen?, snarare påminde den om en spira. Antagligen var denna orsaken till isstoderna i gläntan.
Figuren hade just nu hela folksamlingens uppmärksamhet där han långsamt närmade sig dem. Troligtvis skulle den som inte uppmärksammade figuren tillräckligt få det kallt om öronen. Därför rörde sig ingen ur fläcken, och därför märkte inte Paddus vad som hände innan det var för sent. Medaljongerna som han nyligen haft i sina händer, och som skulle ha varit i vägen under striden, låg framför fötterna på figuren ett ögonblick innan han snabbt plockade upp dem och började backa mot Mästersvärdet. Ingen vågade säga emot med risk att få leva ett mycket instängt liv fram till nästa istid och den hemtrevliga miljö som den då skulle medföra. Figuren ställde långsamt ned staven bredvid stenstodet i vilket svärdet vilade och sträckte upp medaljongerna mot skyn.
Medaljongerna sträckte sig vidare en bit och vilade sedan fritt en bit upp i luften medan främlingen greppade svärdet med båda händer. Ett i början skumt ljus spred sig genom gläntan för att sedan växa i styrka till den grad att alla blev så bländade att de beslutade sig för att blunda. Ljuset blev strax så starkt att det började ringa i öronen på de församlade. Sedan tonades det plötsligt ned och när alla återfått synen stod figuren triumferande med Mästersvärdet över huvudet. Medaljongerna låg på marken bredvid.
Paddus försökte avgöra huruvida händelseförloppet stod till deras fördel eller inte medan figuren böjde sig ned för att ta upp sin stav. Plötsligt kom en pil flygande och slog ned i marken genast intill isstaven varpå den mystiske personen rätade på ryggen och såg sig om.
?Den där rör du inte!? ropade Nevyn efter att otroligt snabbt ha laddat om armborstet han nu höll i ?nu är det jag som bestämmer igen!?
Återigen var situationen sådan att ingen vågade röra på sig. Nevyn stod avskilt från de andra vilket ledde till att ingen kunde stoppa honom. Men det såg ut som om någon ändå lyckats smyga upp bakom honom eftersom en dolk plötsligt hölls framför hans strupe av någon som ingen annan hittills lagt märke till.
?Släpp?armborstet? sade personen lugnt och metodiskt med samma ton som krävs för situationen.
?Em??? undrade rövarnas ledare förvånat.