Snart forsättningen på US, men först ett meddelande till paddus:
Jag fick "runtime error" helt plötsligt, så icq:n kollapsade.
- - - - - - - - - - - - - - -
Kapitel 6
?Em?? frågade Nevyn igen ?Jag känner igen dig på rösten. Är du också här, Emanuel??
Paddus sänkte sitt svärd och tappade det nästan tillsammans med hakan. Hans vänner tittade återigen förundrat på honom.
?Vad är det med dig idag egentligen?? undrade Salamander ?man skulle ju kunna tro att du sett ett spöke!?
?Jo, det skulle man? blev svaret från Paddus.
?Eh? jaha?? sade Salamander i brist på ord.
?Släpp armborstet, sade jag? fortsatte mannen bakom ryggen på Nevyn, varpå den andre lydde. När armborstet slog i marken avfyrades pilen och flög även den i riktning mot den mystiske mannen som åter försökte plocka upp isstaven. Den här gången han figuren just och just hoppa undan innan pilen slog rätt in i spiran och fick den att explodera i en enda stor snödriva. Fem meter därifrån dök främlingens huvud åter upp ur snömassan.
Under tiden bröt sig Nevyn ut ur den andres grepp och kastade denne någon på marken bakom de andra rövarna, precis utom synhåll för Paddus och hans vänner. Dessa var dock inte sena att reagera, utan anföll på en gång rövarbandet som fortfarande befann sig på andra sidan av isfigurerna. Salamander slängde undan bågen och gick obeväpnad in i striden. Någonstans längre fram kunde Paddus ana ett skilt slagsmål mellan rövarledaren och den andre. I den allmänna uppståndelsen var det få som verkligen brydde sig om att slå ihjäl någon annan eftersom det kändes bättre att helt enkelt hålla sig vid liv. Därför blev striden rätt tam, och bortsett från en stupad rövare och ytterligare två avsvimmade var alla oskadda när en liten strimma ren energi kom flygande genom gruppen med stridande för att sedan fortsätta rakt in i ett träd. En liten strimma av nävret skalades bort; inget riktigt imponerande.
Den brunklädde figuren trädde fram och gick långsamt, med Mästersvärdet i sin hand, mellan de stridande som nu åter stannat upp. Han fortsatte hela vägen fram till platsen där Nevyn fortfarande stred med den okände. När figuren gick förbi slöt först Paddus och hans vänner upp bakom honom, sedan även rövarna. Till slut stod alla och tittade på de två figurerna som rullade runt över varandra och då och då fick in ett dåligt slag i magen på den andre.
?Ugglan?!? utbrast Salamander som tydligen var mest förvånad av alla.
?Lord Uggla?? undrade Remik som även han hade svårt att tro sina ögon.
?Det är verkligen du?? sade Paddus frågande, det var det första han tänkt på när Nevyn nämnt Emanuel, så den värsta chocken hade släppt.
De stridande ställde sig upp och backade undan varsin meter från platsen där de slagits.
?Ugglan?? frågade Nevyn ?Jag trodde att du hette Emanuel??
?Mitt namn är Lord Uggla? förklarade ugglan och såg sig om. Allting var helt stilla så han fortsatte ?Och det här är mina vänner, Paddus, Remik och Salamander.? Han tystnade för en stund ?Och den där typen vet jag inte alls vem det är? Men vi andra har tagit som vår uppgift att återhämta Mästersvärdet för att med dess krafter besegra den onde magikern Flamnaghim och rädda världen!?
En längre tystnad följde som svar på Ugglans tal. Det var som om att tiden själv försökte återhämta sig efter att han vräkt ut sig så mycket viktigt på så kort tid, och att den nu långsamt närmade sig samma hastighet på nytt.
?Vi tycker inte heller om Flamnaghim? sade någon av rövarna ?Men att ge sig ut och rädda världen är väl ändå lite att ta i? Jag menar? Det finns väl andra som kan ta hand om sådant??
Nevyn ställde sig redo för tal, intog en typ av viktig ställning, medan rövaren talade till ända, sedan tog han ordet: ?Vi tycker inte alls om Flamnaghim. Det ska ni veta. Han styr landet på helt fel sätt, och som det ser ut nu kommer de helt igenom onda att ta över medan resten får svälta. Detta påverkar ju oss eftersom även vi måste kunna livnära oss. För oss är det här ett hederligt yrke! Men det är helt fel att bara sätta sig ned och vänta på att någon annan ska ta hand om saken. Det är upp till alla som vill ha en förändring att ställa upp för den goda saken!? sedan, med en mycket resignerande min, fortsatte han ?Därför, Lord Uggla, väljer jag att följa er och hjälpa till så gott jag kan. Även mina män kommer att följa er, såvida de inte vill ifrågasätta mig?? gläntan var helt tyst ?Ni har mitt ord.?
Stämningen i gläntan blev plötsligt mycket lättare och alla kopplade av något, men det var fortfarande något som oroade dem. Den mystiske figuren gick fram mot Lord Uggla och ställde sig att betrakta honom ett kort ögonblick. Sedan stötte han ned Mästersvärdet i marken framför den andres fötter, vände sig om och gick bestämt mot tunneln som ledde ut, och var sedan borta. Ingen kunde efteråt minnas varför de låtit figuren vandra iväg, eller varför de för den delen inte ens hade funderat på att stoppa honom.
?Vem i hela världen var det där?? undrade Ugglan och kliade sig under nattmössan.
?Ingen aning?? sade Paddus ?Men han hade rätt skumma kläder. Den där prylen i ansiktet speciellt.?
?Just det? föll Salamander in ?Precis som en sådan där? sådan där? vad heter de som bor ute i öknen, i stora palats??
?Eh? Maharadja?? försökte Remik, men Salamander skakade på huvudet ?Kalif??
?Det finns många sådana där ju? sade Paddus ?Kejsare kanske? Eller shejk??
?Något sådant ja?? svarade Salamander.
När mörkret föll befann sig sällskapet fortfarande i den lilla gläntan där svärdet vilat. Tillsammans hade de lagt upp planerna för morgondagen. Eller försökt så gott de kunde i alla fall. Just nu lutade det åt ett fejkat frontalangrepp för att dölja en mindre grupp som då osedda kunde ta sig in bakvägen. Men av någon anledning kändes det hela rätt dåligt planerat, ingen kunde riktigt koncentrera sig ikväll och vidare planer skulle göras upp när de bröt läger dagen därpå. Ett par av de nedslagna rövarna hade plötsligt vaknat upp och ställt till oreda då de inte var säkra på om det var de som hade fångat någon eller om det var tvärtom och varför alla i så fall såg ut att vara vänner. En av rövarna hade till och med hoppat på Paddus då denne råkat gå förbi just i uppvakningsögonblicket, men det lilla missförståndet hade klarats upp ganska snabbt.
Paddus Salamander och Remik gick fram till Ugglan och slog sig ned runt elden han satt vid. Där hade han suttit ett tag nu utan att göra annat än att betrakta svärdet som han nyss fått tag på. Han verkade nästan inte lägga märke till dem när de satte sig ned.
?Har du lust att berätta exakt hur det nu kommer sig att du överlevde fallet?? undrade Salamander ?Jag begriper det inte alls, och ändå har jag gått och funderat hela kvällen!?
?Ja, berätta för oss? bad Paddus.
?Först får du lämna tillbaka det där med att allting berättas ur din synvinkel? sade Ugglan.
?Inte för att jag förstår vad du menar, men visst? svarade Paddus.
?Jo. Ni förstår? började han sedan berätta ?när jag föll så insåg jag ju att det var ute med mig. Det var det ingen fråga om. Jag skulle aldrig överleva ett sådant fall. Gravitationen grep tag i mig och jag kände riktigt hur jag drogs ned med en väldans fart. På vägen ned tyckte jag mig, antagligen för att mina sinnen hellre fokuserade på det än på själva fallet, se skogshuggarbrödernas stuga. Inte för att det är relevant just nu, men jag såg den. Mitt fall fortsatte dock lika obönhörligt som tidigare och min tur tycktes inte bli bättre. Först såg det ut som om min landning skulle bli mitt på en stubbe, knappt en meter i diameter. Det skulle då vara likt min vanliga otur tänkte jag medan jag föll, men det var knappt att jag hann klart med tanken innan jag föll rakt genom stubben. Det visade sig nämligen att den var ihålig förstår ni. Då började jag fundera på om det var mindre chans att över? Och precis så långt kom jag innan jag slog i marken.? De andra såg spänt på honom och tycktes verkligen vilja höra fortsättningen, men han dröjde ut på det hela genom att låtsas tänka efter. ?Sekunden senare befann jag mig i ett öde palats. Eller om det nu var en borg. Eller kanske ett slott, det var svårt att avgöra från platsen där jag befann mig. Men öde var det i alla fall." han tystnade ett litet tag för att se om han fick någon reaktion.
"Hade du kommit till himlen?" undrade Salamander och bet på sina naglar.
"Det kanske jag hade, det var ungefär vad jag gick och undrade på" sade Ugglan "Men hur som helst, det var öde. Någon hade antagligen varit där tidigare, men inte på ett bra tag i alla fall. När jag sträckte ut min hand för att öppna dörren upptäckte jag att mina kläder såg annorlunda ut... Istället för mina vanliga kläder hade jag en mörk kåpa på mig." han såg på sin publik att han hade fängslat dem vid det här laget och bestämde sig för att slutet fick komma nu på en gång "Då gled dörren upp, och det fanns någon på andra sidan. Eller, rättare sagt något. En änglalik, skimrande kvinnogestalt med vingar svävade en bit framför mig. Hon log mot mig och plötsligt..." han såg att i alla fall Salamander var reda att springa upp från platsen han satt vid om han så bara ryckte till. Istället saktade han ned tempot nu när redogörelsen snart var slut. "plötsligt befann jag mig i en svagt upplyst grotta. någon fackla brann längs någon vägg och framför mig fanns en vattenfylld fördjupning, ungefär som ett fågelbad. Ingen fanns i närheten, och jag hade ingen känsel i kroppen. Men det var bara som jag trodde. Egentligen hade jag känsel i kroppen, det var bara det att det inte gjorde ont någonstans. Det kändes inte alls som om jag hade fallit ned från ett berg. Istället kände jag mig fullkomligt utvilad som om jag sovit flera dagar i sträck. Så utvilad hade jag inte varit på bra länge!?
?Men?? började Salamander ?Vad var det som hände?egentligen??
?Vem vet?? sade Ugglan ?Jag har berättat allt jag vet nu i alla fall.?
?Underligt?? sade Remik och gäspade lite lätt då han på nytt slappnade av efter den konstiga redogörelsen.
?Gå och lägg er nu killar? sade Ugglan ?Jag sitter här ett tag till, men ni behöver vila. Vi har en stor dag framför oss.?
Ugglan satt kvar och såg efter sina vänner medan de reste sig och hälsade honom en god natts sömn. Sedan satt han för sig själv och tänkte igenom saker. Han kände att han verkligen behövde tänka igenom saker just nu. Antagligen var det så hjärnan reagerade på att han nästan dog väldigt snabbt under en så lång tid. Medan han satt där och stirrade in i det blanka svärdet och elden som reflekterades där tyckte han sig se hur Eowyns ansikte tog sig form i bladet. Plötsligt skar en förskräckt röst genom hans huvud: ?Lord Uggla! Hjälp! Flamnaghim är här!?