Baklänges Robert Jordan!
Jag har en del grejer jag stör mig på i Jordans mega epos. Jag listor de här.
1. Jag stör mig så inihelvete på Jordans evigt återkommande upprepningar hur alla är så jävle hårda och att han måste beskriva precis hur hårda de är ur varje persons synvinkel.
Jag menar hur många gånger har man inte läst hur Aiels ansikten kunde vara karvade ur sten, eller om Gareth Brynes bistra min, osv. osv. osv. osv. Jag tycker mig se ett visst hastgöra i hans skrivande då och då. Inte i storyn men hur han berättar och beskriver.
2. Jag stör mig så inåtsjutton på att Egwene faktiskt är 16 år när serien börjar och är väl runt 18-19 nu men beter sig som hon vore en medelålders kvinna. Jag tycker Jordan har tappat lite av den personlighet som Egwene en gång hade. Övergången till den hårda bistra mannen som Mat och Rand har gjort har han inte lyckats med hos Egwene.
3. Jag stör mig ruskigt på hur Rand och Mat och Egwene och allihopa förhåller sig till det liv de lämnat bakom sig. Perrin är nästan den enda som nämner sina föräldrar. De bara drog och har inte haft en tanke på att höra av sig, vara orolig, tänka på eller någonting om sin nära och kära i tufloden. Jag tycker Jordans karaktärer tappar förtroende när de är så emontionellt avtrubbade.
4. Och så stör jag mig så styggt mycket på den "powermud" som finns i boken. Med "powermud" menar jag att allt blir bara värre hela tiden. Det är som AD&D rollspel, de går upp i level och möter större och större monster och har fetare och fetare magi. Och deras omgivning blir bara mer och mer omvälvande och de elaka gubbarna får allt mer hårda och bistra miner. Tuflodskarlarna är hårda, men Andors röda garde är hårdare, tänk då på de hårda seanchan, fast väktarna är nog hårdare ändå. Fast Aiel kanske är hårdast.