Man får ju betänka att Asimov skrev stiftelsetrilogin när han var i tjugoårsåldern och ganska ny innom författaryrket. Sedan kan man ju se de mindre beskrivna karaktärerna som statister eftersom psykohistorien och sitftelsen är huvudpersonerna alla människor är ju egentligen bara där för att hjälpa hjältarna, som det magiska svärdet hjälten i någon annan bok svingar för att förgöra onskan, svärdet belönas inte med mer beskrivning utom hur det ser ut och lite så är det i stiftelsetrilogin tycker jag. Alla människor är brickor i spelet och har inte mycket egen vilja även om de tror det själva.
/Spawn