Hej!
Jag håller på och skriver en egen fantasybok. Min lillasyster gillar den. Själv tycker jag att det blir sådär halvbra. Nu håller jag på med lite finslipning. Än så länge har det blivit ca 70 sidor. (Det ska bli mer.)
Det här är två sidor av första kapitlet.Vad tycker ni? Bra, dåligt? Långtråkigt eller händer allt på en gång? Tacksam för svar och förslag på förändingar!
1
Den natten Kedra föddes låg alla Tiskalons norra provinser i krig. Den onde trollkarlen Tameroc hade med hjälp av andra onda trollkarlar frammanat djävulsdemonen Urak. Tamerocs största och enda mål var att erövra och bli härskare över hela världen. Vartenda folkslag på Tiskalon skulle bli hans slavar. Alver, dvärgar, människor, sarimer, alla. Och Urak hade kallat till sig sina demonkrigare och satt hela världen i skräck och plåga.
Just denna mardrömsnatt, när hela Tiskalons befolkning kämpade mot den stora ondskan, föddes en flicka i en liten by på Neptunus. Samma natt blev hennes föräldrar dödade. Det fanns ingen levande kvar som visste att hon hade fötts och det var heller ingen som visste hur hon hade undkommit krigets alla fasor. Ingen utom trollkarlen Coranon. Han hade hittat det hjälplösa lilla barnet när han var på väg hem efter ett spaningsuppdrag åt kung Felenon III. Han hittade henne medvetslös i ruinerna av byn. Han hade tagit med sig henne hem till sin stuga på Spetsbergets sluttning. Där hade han tagit hand om henne och uppfostrat henne. Han hade gett henne namnet Kedra. När hon hade blivit tillräckligt gammal fick hon hjälpa till med sysslorna där hemma. Bland annat att hjälpa Coranon att plocka olika örter till sina trollkonster och att städa.
Nio år senare, när världen något så när hade återhämtat sig från kriget, bodde hon fortfarande kvar hos honom på berget. Hon klagade aldrig över sysslorna, men så fort hon hade chansen smet hon ner till byn och lekte med de andra barnen. Han misstänkte att hon började bli uttråkad. Ofta såg han henne när hon satt i det stora lunitosträdet och längtansfullt tittade ner mot slätten nedanför, mot skogen och mot den närmaste staden, Amar.
Han hade lärt henne att läsa och skriva lite grand och även vissa enkla trollformler, men hon var inte särskilt intresserad och Coranon förstod att hon inte skulle stå ut med ensamheten på berget länge till.
Så på hennes tioårsdag gav han henne en magisk amulett av silver med en stjärna av safir i mitten (fast han sa inte till Kedra att den var magisk, då hade hon aldrig burit den) och skickade henne till riddarskolan i Tanis, i hopp om att hon skulle få ett dugligt arbete när hon blev så pass gammal att hon kunde få ett.
?Farväl Coranon, jag kommer att sakna dig.? Hennes röst var stadig med han hörde den sorgsna undertonen och log så uppmuntrande som var möjligt.
?Farväl Kedra, och lycka till.?
Kedra kramade Coranon ännu en gång och vände sig sedan beslutsamt om och gick.
Han stod och tittade efter henne när hon skuttade ner för sluttningen med väskan guppande på ryggen. Tiden hade gått så fort. Hon var inte längre den lilla självsäkra, svarthåriga flicka som hade hjälp honom att plocka örter och städa. Självsäker var hon visserligen fortfarande, och skulle väl aldrig sluta att vara det, men en liten flicka skulle hon inte förbli länge till. Han log sorgset. Hon på väg att bli stor. Skulle han någonsin få se henne igen, flickan som han hade älskat som sin egen dotter?
Han suckade tungt och började gå längs rosenrabatterna på den lilla grusgången. Magikern öppnade dörren och gick in i den lilla stugan.
Kedra kände sig både sorgsen och lycklig på samma gång. Hon var ledsen för att hon inte skulle få träffa Coranon igen. Han hade varit som en far för henne. Den enda far hon någonsin känt. Hon skulle sakna hans godmodiga uppsyn, hans långa silvervita skägg, och hans sätt att muntert se på henne och le, när hon tänkte protestera över något. Det gjorde henne alltid mållös, och protesten hon hade på tungan försvann i tomma luften. Hon log vid tanken och kramade amuletten på bröstet med ena handen. Den skulle hon alltid ha på sig och aldrig tappa bort. Den var nog det mest värdefulla han någonsin hade gett henne, och det vackraste.
Även om hon var ledsen över att lämna trollkarlen, var hon samtidigt glad för att hon äntligen fick se resten av världen. Ända tills nu hade den för henne bestått av berget, stugan och byn. Visserligen hade hon gott om utrymme; Coranons stuga var den enda på berget och hon klättrade ofta omkring där. De många grottor hon hade hittat var nu kartlagda. Hon hade förstrött ritat ut dem på ett papper under en av trollkarlens många föreläsningar. Till och med de bästa vägarna upp hann hon märka ut. Kartan lade hon i sin privata säck, som för det mesta låg undanstoppad i hennes garderob. Det var en sjömanssäck, som någon matros hade tappat i byn. Inte för att hon förstod vad en sjöman hade där att göra. Amar hade många fler affärer och värdshus och dessutom var det flera timmars vandring därifrån och hit. Men eftersom den bara låg slängd på vägen antog hon att ingen skulle komma att sakna den om hon tog den. Alltså gjorde hon det. Under de fyra åren hon hade haft den hade den blivit allt mer innehållsrik; ett par pennor, ett anteckningsblock, en vacker sten, ett par ineerer, tolv kopparmynt, en röd sidenhalsduk som någon hade tappat på stan, kartan över Spetsberget, en hästsko från brevbäraren gamla märr, ett äpple av snidat trä från lunitosträdet i Coranons trädgård och en liten påse med doftande kryddor som hon hade plockat ihop själv samsades om utrymmet. Det var hennes käraste ägodelar och därför såg hon noga till att de var trygga. Eftersom det var hon som städade, låg den i säkert förvar för Coranon. Visst var han snäll, men ibland förstod hon sig inte på honom. Han var en gåta för henne. En olöslig sådan. Nu låg sjömanssäcken i botten på ryggsäcken. Sina privata saker ville hon helst ha med sig till sitt nya liv.
Det hade ju faktiskt trots allt varit rätt långtråkigt uppe på berget ibland. Hennes hjärta tog ett litet glädjeskutt. Nu skulle hon slippa ifrån det.
Tanis låg på Trial, så hon var tvungen att resa över halva Silverhavet för att komma dit. Nu var hon på väg mot hamnen i Amar. Därifrån skulle hon segla med ett skepp hela vägen till Trial. Coranon hade ordnat plats på ett handelsskepp åt henne. På det viset slapp hon att återvända om hon inte hittade någon ny plats.
Hon gick genom den lilla byn ,vid Spetsbergets fot, som kallades ?Ingestor?. Namnet hade den fått på grund av att nästan alla som såg den sa: ?Den var inge? stor!?
Byinvånarna brydde sig inte om att försöka ändra namnet, eftersom alla ändå kallade den för det. Kedra tvivlade på att någon över huvud taget kom ihåg byns egentliga namn.
Det tog bara en kort stund för henne att gå tvärs igenom hela byn. När hon kom ut på andra sidan stannade hon och tittade ut över slätten. Solen stod nästan mitt på himlen och bara ett enda vitt moln syntes långt, långt borta, likt en bomullstuss på ett klarblått sidentäcke. Insekterna surrade sömnigt ovanför gräset och en örn svävade i vida cirklar över slätten.
Inte en levande själ syntes på vägen framför henne. Kedra suckade och påbörjade den två timmar långa promenaden, på den sandiga vägen genom det knähöga gräset och buskarna, till Amar. Hon gick med gott mod och glada tankar inför det som väntade henne. Trots det kunde hon inte låta bli att känna sig lite orolig för den gamla mannen på berget. Han skulle ju bo där helt ensam nu, vem skulle då ta hand om alla han växter och vem skulle sköta städningen och disken? Nåja, han klarade sig säkert, det hade han alltid gjort. Trots hans ålder var han lika pigg som vilken trettioåring som helst och nästan lika spänstig. När hon tänkte på det slog det henne att hon faktiskt inte visste hur gammal han var. Hon var lite bestört över att det aldrig hade gått upp för henne förrän nu, när det var för sent att fråga. Inte för att det spelade någon större roll, men om man har bott med någon i hela sitt liv känns det lite snopet att inte veta hur gammal han är när man flyttar hemifrån. Han såg ut som om han var närmare åttio med rörde sig som om han inte var äldre än fyrtio. Ibland kände hon sig liten och okunnig när hon satt och pratade med magikern om dagens händelser och livet i största allmänhet. Han var så klok och världsvan. En man att anförtro sig åt. En trygg hamn i ett stormigt hav. Det var svårt att låta bli att lita blint på honom. Hon suckade, inte av sorgsenhet utan av att vägen var så lång. Över att det skulle ta så lång tid att komma fram till hamnen och riddarskolan.
Efter en lång och torr timma stannade hon och drack lite vatten och åt en smörgås. Coranon hade packat ner både matsäck och extra kläder åt henne. Typiskt honom. Själv hade hon inte haft en tanke på det. Allt hon gjorde när hon fick reda på att hon skulle bli ivägskickad helt ensam, till ett främmande land och en ny stad, vara att upphetsat skutta omkring i stugan och se totalt överlycklig ut. Sedan hade hon stannat och tittat nästan skrämt på Coranon.
?Du då??
?Jag stannar här?, hade han lett och fortsatt bre smörgåsar. Då fortsatte hon sin glädjedans och slutade inte förrän det var dags att ta farväl.
Hon fortsatte sin ensamma vandring. Solen stekte på himlen och Kedra skulle just till att ge upp, när en hästvagn körde ifatt, och förbi henne.
?Vänta!? ropade hon. ?Kan inte jag få åka med??
Mannen som satt på kuskbocken höll in hästen med ett ?ptroo? och vände sig om mot Kedra.
Hon hade aldrig träffat en bonde förr, men den här mannen såg ut som en. Han hade ljust hår, en stor potatisnäsa och såg allmänt trevlig ut. Han hade på sig ett par säckiga byxor, som såg ut att ha varit röda en gång i tiden, och en grön tunika. Om människor gjordes efter former, som pepparkakor, skulle det här vara bondeformen, tänkte hon med ett litet leende.
?Kan jag få åka med, snälla herrn?? Rösten var bedjande, nästan förtvivlad.
Mannen granskade henne en stund och log sedan.
?Jovars, det går väl bra.? sade han. ?Ska du till Amar då?
Kedra nickade till svar och bad inom sig att mannen skulle låta henne åka med. Blotta tanken på ännu en timmas vandring i stekande sol, utan den minsta chans till skugga, fick nästan hennes ben att vika sig under henne.
?Inte ska du behöva gå i den här hettan ända till Amar?, log han. ?Hoppa upp på flaket, flicka lilla.?
?Tack!? sade Kedra lättat och klättrade upp och satte sig bredvid den store mannen. Hon hade just börjat planera olika övertalningsmetoder, inklusive hot av olika slag.
?Vad gör du här ute då, lilla vän?? frågade bonden och smackade åt hästen som började lunka vägen fram igen.
?Jag ska till riddarskolan i Tanis?, svarade Kedra. En farlig glimt syntes en sekund i bondens vänliga ögon. Sekunden var så snabb att Kedra avfärdade den som inbillning.
?Jaså, på det vistet. Då tar du skeppet från hamnen, till Trial, då??
?Ja, redan ikväll ska jag åka.?
Bonden nickade och log mot henne. Eftersom hon sedan vände blicken mot vägen såg hon inte hur besvärat leendet var eller att det inte riktigt nådde upp till ögonen.
Dom satt och småpratade om ditt och datt, ända tills Amars stadsmurar kom inom synhåll, då vände sig bonden mot Kedra och sa:
?Hm? Om du råkar få syn på min pojk på stan så kan du väl säga till mig på värdshuset ?Gungande Skutan?. Han rymde hemifrån för ett tag sen. ?
Hon tyckte att det var märkligt att han pratade så lätt om sonens rymning. Det verkade inte värre än att en ko hade hoppat över stängslet till hagen. Men, tänkte hon och ryckte på axlarna, han kanske hade rymt så ofta att det hade bonden hade vant sig.
?Visst, det gör jag gärna!? sa Kedra som var ivrig att få göra nåt i gentjänst för bonden, som tack för att hon hade fått åka med honom. ?Men hur ska jag veta vem det är??
?Åh, det är enkelt. Han har ett blått och ett grönt öga, ser du.?
?Det ska jag komma ihåg. Tack för att jag fick åka med?, sade Kedra när bonden höll in hästen framför stadsportarna.
?Det var så lite, flicka lilla. Och om du inte hittar ?Gungande Skutan? så är det bara att fråga vem som helst.?
?Okej, tack!? Hon tog ett skutt ner från flaket och gick fram mot de stora, tunga portarna. De var gjorda av något mörkt kraftigt träslag och säkert två fot tjocka. Dom här dörrarna är inte lätta att ha sönder, tänkte hon när hon stod framför dom och böjde på nacken för att kunna se hela vägen upp. Hon sänkte blicken igen och såg bakåt för att se vart bonden hade tagit vägen. Han stod och pratade med en av portvakterna. Han verkade ha glömt att en liten flicka hade åkt med i hans kärra. Det gjorde henne ingenting. Att säga adjö var inget hon tyckte om. Dessutom ville hon inte störa samtalet. De verkade mycket upptagna, så hon beslöt att bara lämna honom.
?Då var det dags?, viskade hon för sig själv, tog ett djupt andetag och klev igenom öppningen, in i Amar.
Hon var väldigt spänd. Hon hade aldrig varit i en stad förut, bara i den pyttelilla byn som låg nedanför Spetsbergets fot. Coranon hade begett sig in till Amar några gånger, men Kedra hade alltid fått vara hemma och passa stugan. Det här var ett stort steg för henne.