Då är det kanske bara jag som har läst de där historierna där skurken förtjust tjuter "I'm eeevil, muahaha!", eller?
:-D
Ondska är för mig en störning eller brist på något som SKULLE varit där. Brist på överjag, på högre etiska värderingar, på människokärlek kanske. Ondskan finns i alla människor, men ett väl fungerande överjag håller den i schack. Men paradoxen är också att en varelse utan plats för ett överjag inte heller har plats för någon ondska. Djurens värld kan alltså vara grym och hård, men aldrig ondskefull.
För mig finns det alltså en dualism i det hela. Den ljusa sidan kan inte existera utan den mörka, precis som att liv skulle vara ett meningslöst begrepp om inte döden fanns. (Jag har kanske blivit taoist på gamla da'r.)
Men den värsta formen av ondska, det är när en person tror sig göra gott men i själva verket gör ont, och därmed har fått sin syn helt förvrängd. Se inledningen på en viss bok, erhm. En sådan människa kan inte se ondskan i sig själv och kan därmed inte ta itu med den. Den som är medveten om sin ondska har i alla fall fortfarande ett begrepp om vad godhet är.